Jag stod en höst för dryga trettio år sedan, jag tror det var 1992, på ett berg ungefär 10 mil norr om Prag i det som då kallades Tjeckoslovakien, i en by vid namn Mala Skala (det lilla berget) i det Böhmen, som man kanske kan kalla en sorts motsvarighet till Sveriges Småland vad gäller glastraditioner och glasindustri. Jag var inskriven på en hantverksskola som erbjöd undervisning i olika glastekniker, och var den första utländska eleven som fått idén att söka sig dit. Också den första kvinnliga eleven som fått tillåtelse att ta lektioner i varmglasverkstaden. Inte många hundra meter bort från berget tornade det stora kråkslottsliknande hotell KAFKA upp sig.
Jag stod på ett berg, ett berg jag fann mig själv springa upp på när andan föll på, det låg en bit bakom huset jag bodde i. Andan. Stigningen var brant och när jag nådde toppen bredde landskapet ut sig och det tog en stund att hämta, ja, andan. Jag sprang upp på berget ofta, men jag minns en särskild dag, jag tror det var på morgonen, jag sprang kanske särskilt snabbt med en särskild energi, för när jag flämtande äntrade höjden och pustande försökte hämta nämnda anda, fylldes jag av en sorts eufori som fick mig att nästan flyga, eller hur var det, andan drog iväg med mig, som om hela jag sträcktes upp mot himlen, drogs ut, upp, upp, och ändå var jag fast i berget, mina fotsulor graviterade mot sten och mossa. Jag både såg landskapet och var landskapet, jag både stod där jag stod och flög rakt in i himlen och det jag tänkte var att allt som jag just då kände och rymde förklarade varför jag insisterat på att fortsätta arbeta med glas.
Ungefär 75 år före min bergsupplevelse satt Franz Kafka i en källare på Alkemistgränd i Prag 10 mil söder om Mala Skala och skrev några av sina bästa prosastycken. Bland annat ett som heter Ryttaren på Kolhinken. Det var den bistra krigsvintern 1916 -17 och berättelsen handlar om en utfattig man som riskerar att frysa ihjäl då han inte har något kvar att elda i kaminen med. Med hopp om att väcka medlidande och få köpa lite kol på krita, gränslar han sin tomma kolhink med vilken han svävande rider hela vägen till kolhandlaren. Men trots att han tagit sig fram så övernaturligt och suveränt får han nobben. Inte så mycket som en enda skyffel vill den elaka kolhandlarhustrun avvara, och meddelar sin man som är kvar i källaren att knackningarna de hört måste varit inbillade, för det finns, som hon säger, ingen här utanför... Berättelsen slutar med att mannen, denna Ingen, stiger uppåt på sin alltjämt tomma kolhink, in i isbergens land och förlorar sig för att aldrig mer återkomma, ett mirakulöst försvinnande ut i intet.
Varför kommer jag att tänka på denna text? Vad har Kafka med glas att göra? Ingenting. Jag är på vippen att ta bort stycket ovan, men platsen inte långt från berget, Kafkas Prag, namnet Alkemistgränd och den upphävda gravitationen fick mig att göra kopplingen och kanske finns det, när jag tänker efter, något genomgående kristalliskt i Kafkas glasklara texter, vilka alla som han själv beskriver det, kommer ur en inre eld.
Jag tror många har erfarit de oförklarliga ögonblicken när något plötsligt tycks förklarat. När kopplingarna är självlysande och skapar meningsfulla mönster, när svar kommer farande, som med vinden, som från en ande, på frågor man inte visste att man ställt. Och som när den där korta epifanin övergått i vanlig hunger, eller beslutsångest eller allmänna svårigheter vilket livet och arbetet till huvuddelen består av, så undrar man vad det egentligen var som blev förklarat. Ingenting. Ändå är det något avgörande som blivit förändrat.
Glas är ett märkvärdigt material, det har sagts förut, dess metaforiska egenskaper, dess magmatröga och genomskinliga, dess jordiska och himmelska. Hur uppfanns det? Vad består det av? Vem berättade historien för mig om stranden någonstans i Mesopotamien för 4000 år sedan, där någon i resterna efter en eld fann ett besynnerligt material i sanden, trådar och klumpar av något genomskinligt. Kanske hade ett skepp passerat med säckar av natriumkarbonat, så kallat soda i lasten?
Det är roligt att föreställa sig det hela, jag tänker mig att det är natt och att det blåser upp till storm och att nattvakten på båten försöker stapla och hålla säckarna på däck i ordning men att repen börjar slå och medan sjömännen springer från det ena till det andra bolmar och blåser det vita pulvret över vågskum och blåsvart vatten. Vart är skeppet på väg? Till Gudinnan Inannas kultiska födelsedagskalas? Kanske ska det bakas en rituell tårta bakpulverhögre än någonsin? Vem vet? Lite av det saltvita flyger i land där man sitter runt en eld och grillar fisk och musslor och det blandar sig och smälter samman med sanden och askan efter den mineralrika veden och när elden falnat och alltihop långsamt svalnat hittar den ensamme gryningsvandraren dessa transparenta kristalliserade rester i askan och förstår att det är något som måste undersökas närmare. Det ska dröja ytterligare 2000 år innan glaspipan och glasblåsningen uppfinns, men genom att ringla glastrådar runt en keramisk kärna vilken sedan lirkas bort kunde man skapa glaskärl redan då i de sumeriska högkulturer vilka geografiskt bredde ut sig i de delar av världen som idag plågsamt nog är de mest krigshärjade och ruinerade.
Legeringar och smältor, grundämnen och ädelmetaller, kemiska processer är och har varit ett hett område i mänsklighetens historia. Glas och guld är inte samma, men mystiken kring metamorfoserna är onekligen fantasieggande. Ovidius långa diktepos handlar om all sköns förvandlingar, Kafkas världsberömda alter ego Gregor Samsa som oigenkännlig vaknar upp en morgon i form av en jätteskalbagge. Dante har många glasmetaforer i sin diktning. Alkemins fält ska jag inte ge mig in på, jag ser bara en hålögd Strindberg framför mig som, med håret på ända, börjar se syner och höra andeväsen från andra sidan i sitt lusiga kyffe efter att ha experimenterat alltför vidlyftigt med denna klandestina praktik.
Någon har lärt mig att glas även i sin stelnade form fortsätter att gravitera, att gamla handblåsta fönsterrutor med tiden tjocknar nedtill, det vill säga att materialet härbärgerar en alltjämt pågående rörelse också i sin stelnade form. Någon upplyste mig dock nyligen om att det inte är sant. Men bilden finns kvar. Myten lever vidare som fantasi, som dikt?
På hebreiska är ordet för himmel shamaim och kombinerar ordet esh som betyder eld, och maim som betyder vatten. Enligt talmudiska kommentarer rymmer alltså himlen dessa motsatser, låt säga fiender, och välver sig som en bro mellan dem.
Jag tycker mycket om att tänka på tiden då vetenskap, myt och mystik ännu var självklart förbundna.
Vad är det Ulrika Barr visar oss på sin första soloutställning på Galleri Glas i oktober 2024? Vad är det för sandiga ting som flutit i land? Snäckor, stenar, industriella rester, inre organ? Kopplingarna mellan de organiska kretsloppen och de artificiella färgerna och teknikerna förenas i ett mänskligt sökande. Barr rör sig tätt intill glasets egna processuella förvandlingar. Det blåsta glaset, ett mirakel som går att lära sig. Att fånga an den illjusa massan på pipan, hålla den centrerad genom jämn och ständig rotation så att glaset inte gravitationsmagnetiskt störtar tillbaka mot jorden, fylla lungorna med luft, sätta läpparna till pipans munstycke, anden in i kupan. Samtidigt en skopa av samma lavamjuka glas ner i sandlådan och med egna händer (värmetåliga vantar emellan) dra ut och massera massan upp över den blåsta kupans bottendel, varje objekt ett eget våg- spel, en formlek, en improvisation, som manifesterar en balansgång - den mellan att kontrollera och ge efter - där det levande livet hela tiden rör sig. Det kan alltid gå åt pipan. Underverk kan uppenbaras. Hur ska vi hämta andan, var får anden rum?
Om konsten inte finner sig i att vara bara vacker och inte heller i att förmedla tydliga budskap, kan den fungera rehabiliterande? Kan den vara en plats för andhämtning? En meditation över existensen? Det är frågor Ulrika Barr väcker. Ingår vi i något större helt, eller är allt bara en illusion, en lek med sand? Men är då inte illusionen och leken och de skapade tingen också en lika verklig del i det hela? Drömmarna är inte overkliga, utan ger oss mer och andra liv. Vandra bland de levande tingen och gör dina egna kopplingar, det finns tid. Så länge du andas.
Sara Mannheimer
