Glas har en uppenbar förmåga att fascinera, förföra och skapa ett särskild sorts begär hos människan. Vad som i glasblåsarens hantering blir till glasobjekt har sitt ursprung i mineraler. Att dessa mineraler i samverkan med glasblåsarens andning, gravitation och hantverkets koreografi blir till ting av glas är onekligen ett mirakel och en materialtransformation väl värd att fascineras av. Glasmassans stelnade tillstånd visar på det frusna ögonblick som i någon mån ger oss en inblick i geologins transformativa flöde, som någon gång stelnat till ett minne av en uråldrig rörelse. Men dessa förföriska egenskaper har ibland också utgjort ett hinder för glasets konstnärliga utveckling. Något så förföriskt kan lätt stanna vid att vara just det och därmed inte ta sig förbi sin egen inneboende skönhet. Detta gör glaset till ett problematiskt konstnärligt material, och påminner oss om vikten av den konstnärliga metoden, en förutsättning för att ta oss bakom och bortom det lättillgängliga, det som möter oss vid en första anblick.
Kristin Larsson värjer inte för det förföriska utan använder det medvetet för att locka oss in i en spekulativ värld där vi villigt låter oss förledas in i de berättelser hennes installationer och objekt bär på. Ibland har dessa narrativ sina ursprung i reella historiska fenomen, men ibland snarare grumlar de ett faktiskt skeende för att i stället påstå något absurt, kanske pompöst och …förföriskt. Det är lätt att dra paralleller till dagens medieklimat och politiska populism som just ikläder tomma, förenklade och ibland direkt osanna budskap förföriska klädedräkter och pompösa gester. Att, som i Kristins Larssons fall, på detta sätt arbeta med det lockande och förföriska, utan att fastna i ytliga och klichéartade betraktelser, är ingen enkel sak att göra. Det kräver en grundlig förståelse för hantverkets verkliga potential, vilket är betydligt mer än en metod att framställa vackra ting.
Detta är något Kristin Larsson, som få andra utvecklat genom sin långvariga praktik som tog sin start redan som 15-åring och som tagit henne till olika i såväl Sverige, som i USA, Danmark och Österrike, men också en mängd utbildningar som ledde till en masterexamen på Konstfack 2019. Vid sidan av den gedigna hantverkskunskapen och erfarenheten kräver det också konstnärligt mod att se bortom ytan. Att våga ta sig vidare från det rent estetiska för att undersöka glaset utifrån ett historiskt och materialbiografiskt kontext.
Kristin Larssons har ägnat ett stort intresse för människans upptagenhet vid att samla, något som framgår av titeln på denna utställning. I samlandets historia har glaset något av en särställning. Samlandet kan ske i var och ens liv, i mer eller mindre medveten form, eller i en mer strukturerad process som vi kan ta del av på museer och i andra offentliga samlingar. En väsentlig skillnad mellan det privata, kanske rent sporadiska samlandet och det offentliga torde ligga i anspråken att genom objekten hävda en sanning och en gemensam historieskrivning. En ambition att göra samlingen till en del av ett kollektivt medvetande. Detta att genom en samling förmedla en föreställning om något (ibland uppdiktat, ibland med något större sanningshalt) har sitt ursprung i de Kuriosakabinett och Wunderkammer som följde i den tidiga kolonialismens spår, vilka Kristin Larsson i sin praktik både snillrikt och kritiskt relaterar och förhåller sig till.
Även om museerna idag utvecklat olika kritiska metoder för att dekonstruera tidigare etablerade föreställningar så har ambitionen att strukturera och formulera någon form av kunskapsbegrepp och kollektiva berättelser ändå levt vidare in i våra dagar. Men vems sanning och vilken sanning är det museerna lyfter fram? Genom dessa kritiska förhållningssätt, som idag aktualiseras på såväl museer som i konstnärliga praktiker, förstår vi att ett och samma ting kan förstås och tolks på helt olika sätt beroende på olika blickpunkter i historien, identitet och kontext m.m.
Om dessa kritiska förhållningssätt kan få oss att förstå att vi i betraktandet i viss mån aktivt medverkar till att reproducera begrepp och tolkningar, som just vi utifrån vår horisont ser som sanna, så kan vi förhoppningsvis också få en bättre förståelse för att andra blickpunkter, byggda på andra erfarenheter. Vi kan förstå och respektera att andra kanske läser samma ting på ett annat sätt och kanske därmed även beskriver dem annorlunda, så .
Ett självklart sätt att förstå ett begrepp som transparens i Kristin Larssons arbete är utifrån glasets materiella kvaliteter. Men då hon också pekar på hur vi i vår samtid och i historien har producerat och reproducerat "sanningsbegrepp" uppstår i detta även en annan typ av transparens. En slags begreppens transparens där de i hennes glasinstallationer kan tillåtas flyta för en stund och befinna sig i ett spekulativt tillstånd. Ett slags idéernas och begreppens "glasmassa", ännu i ett tillstånd där allt kan prövas undersökande innan det slutligen formuleras i den absoluta hårdhet som präglar såväl glaset som de idéer och begrepp som historiskt använts och används än idag för att befästa kulturella grupperingar och begrepp. Detta kan möjligen vara en av konstens generella funktioner, men det är extra tydligt i Kristin Larssons sätt att arbeta med objekt och installation i ständig och intim dialog med historien.
Ett annat tydligt spår i Kristin Larssons praktik är det ständiga sökandet i materialens uttryck och i dialogerna dem emellan. I ett öppet experimenterande med materialen låter hon dem förutsättningslöst formulera sig utifrån sina egna förutsättningar (i motsats till våra förutfattade meningar om dem), vilket leder till nya och oväntade uttryck och materialdialoger. I detta experimenterande är just tryggheten i hantverkskunnandet en förutsättning för att kunna släppa fram materialens egna intentioner, i stället för att manifestera sina hantverkskunskaper genom att kontrollera materialen. Resultatet av dessa experiment påminner ibland om geologiska processer som inbegriper fenomen som gravitation, värme, gaser, tryck etc. Vissa av Kristin Larssons arbeten kan läsas som naturalia medan andra objekt tydligare refererar till kultur och historia. Den dualistiska uppdelningen mellan natur och kultur suddas delvis ut vilket även ofta var fallet med hur samlingar presenterades i tidigare nämnda Wunderkammer.
Kristin Larssons sätt att genom sitt arbete förhålla sig till historien och vad vi betraktar som etablerade sanningar visar på hur konsthantverk, och i detta fall glasblåsning, bär på en politisk potential som ofta glöms bort i ett estetiserande som till slut bara refererar till sig själv. Det gör henne till en viktig röst i en ny och kraftfull rörelse, som kastar om våra föreställningar om vad glas är och kan vara.
Anders Ljungberg
Professor CRAFT!
Konstfack
