BERÖRINGENS RODNAD
Författare: Eva Runefelt
Vad kallar på mig?
Maria Hall upptäcker och avlyssnar tillvarons åderverk som kan hon höra pulsar slå. Detta kännetecknar hennes skapande, att med ett eget och sällsynt sonarsystem framlocka riken; härbärgen för Då och Nu, Där och Här. Och ett både vackert och smärtsamt Efteråt. Förhållandet till tid är en stomme i Halls konst och tillstånden hon pejlar är landskap att bära med sig. Halls sökarlins når röntgenlångt.
Där finns en given vägvisare - det är färgens och dess nyansers olika stämmor som tycks sprungna ur porös brunviolett mylla. Landskapen kan te sig meditativt stilla men i dem rör sig uppåtsträvande växt liksom sprickors väv, de heter Viljor, Varanden, Visshet.
Halls grundton finns i det ultramarinrosa som följer henne starkare än en skugga.
Tänk ett EKG, att längs den mörka, den ultramarinrosa horisonten reser sig klipp- och stenformationer, himmels- och vattenströmmar, trädverk och dess speglingar, en röst och röstens eko. Det är inga tvekamper här, de tu håller samman och laddar varandra med sprakande energi och balans.
Maria Hall är en nogsam konstnär som inte tillåter hastighet att lägga sig i och hetsa – i stället tvingas tid sakta ned för att lystra bättre, förnimma mer. Tiden vidgas och stunder fördjupas av att bre ut sig. Det kan påminna om kärnan i en meditation; en vattenring som tyst växer.
Maria Halls verk – målning som teckning - tycks uppstå i det ögonblick betraktaren möter dem. Målningarna är trots sin hemlighetsfulla stramhet ömsint vända utåt. Teckningarna, t ex de stenblock som smyckat sig själva genom århundraden med ytterst tunna rännilar tycks ännu röra sig, ja röja sånt de bevarat.
Halls konst ljuder. Stora liggande rektanglar, likt dånande tangenter, eller skepp. Dessa jordvioletta former stävar ständigt över bottenlösa hav, följda av mistlurens, sirenens ensamma lockrop.
Maria Hall skapar kartor över minnets och tankens utfärder och de kännbara skuggor, mjuka speglingar och hypnotiska danser som blir till när pensel eller penna tar vid är en beröringens rodnad. Här föds en säregen klang.
Och nämner jag sirenerna så vill jag också nämna träden. De hallska träden - finlemmade teckningar där små klungor av träd, tecknade uppifrån och ned, är inbegripna i lågmälda men bestämda samtal. Ibland stämmer de upp och blir en kör. Och deras skuggors närvaro, har de kommit till platsen först?
Det finns också vilda träd som vänder sina kronor nedåt, som doppar sig i violvatten, som leker tvillinglekar, som följer flodfåror som leder…ja vart? Dit du vill utan att ännu veta det. De skimrar i det violetta, en färg som i sig talar om ändlöshet, en färg som finns till för att lagra minnen.
Maria Hall är en kompositör med sträng stråkföring. Det som färgtonerna bär är sorg, längtan och förlust. Den allestädes dova närvaron av frånvaro, den alldeles särskilda molvärken som sjunger inåt. Men där saknad finns, finns också en ljus innerlighet.
Som i drömmen talar också hennes färger; manganviolett, ultramarin och ockra. Liksom svärtans stag. Sjungande klangliga namn.
Hos Hall är den späda blomstjälken nära släkt med både sireners läten och träd som står djupt i vatten, betraktande sig själva.
Handfasta motiv gäckar, ställs vid sidan av sina starka skuggor, är trädet på stranden det verkliga eller dess spegling i vattnet? Jag tror de mer hör oumbärligt samman, de är varandras kropp och eko.
Jag tror min skugga framkallar mig, ja, kallar på mig.
Länk till Artist Talk:
https://youtu.be/QWZKcdwVvS8
