Konstnärerna Ulrika Barr och Kristina Levén möttes 2017 under sin utbildning på Konstfack. De fann varandra vid ett spontant samarbete i glashyttan och upptäckte snabbt den kreativa dynamiken i att vara två. I dialogen dem emellan uppstod ett sorts tredje – och så var konstnärsduon BarroLevén född.
Glaset har en alldeles egen poesi – i hettan som svalnat och rörelsen som stillnat. I sanden, som mirakulöst kan förvandlas till en genomskinlig sten, fylld av rymd och ljus. Paradoxalt nog är dessa förföriska estetiska kvaliteter också konstglasets akilleshäl, något man som konstnär måste hantera varsamt. BarroLevén är klart medvetna om den försåtliga skönheten och stannar inte vid ytan. De vill mer.
På Boda glasbruk har det sedan 1950-talet funnits en stark tradition av att experimentera med glas. Där utmanade den då nyutexaminerade Konstfacksstudenten Erik Höglund den mångåriga glasblåsartraditionen, bland annat genom att kasta potatis i smältdegeln för att skapa luftbubblor i glaset, helt på tvärs mot det tidigare ”rena” stilidealet. Konsthantverkaren Monica Backström arbetade i samma anda av medveten imperfektionism och gjöt in nubb, gem och andra metallföremål för att på så sätt ”skräpa ner” glaset.
Det är i detta sammanhang av traditionellt glashantverk och experimentellt sökande BarroLevén verkar. De eftersträvar inte heller elegans eller ”renhet”. Deras glas får vara både tungt och knöligt. Sedan en tid experimenterar de med foamglas, ett material som utvecklats inom bygg- och markanläggningsindustrin. Foamglas skapas av återvunnet glas och är en restprodukt av det överblivna glas som annars skulle gått till deponi. Glasresterna mals ner till pulver och jäsningsmedel tillsätts. Vid upphettning jäser det sedan upp till en kaka som påminner om lavasten.
BarroLevén låter i sina experiment det klara rena hyttglaset möta den råa industriella produkten. Eftersom foamglaset orsakar nya oförutsägbara kemiska reaktioner i tillverkningen kan varje sekund vara avgörande. Arbetet kräver både fullständig uppmärksamhet och ett samspelt team. Har man otur kan materialet helt enkelt koka bort och försvinna, som genom ett trollslag.
I sina installationer leker duon ofta med åskådarens perception och ställer den mänskliga kroppens skala mot rymdens ofattbara mått. Det oändligt stora återspeglas i det mindre och greppbara. Många av BarroLevéns verk är på ett märkligt sätt yta och djup samtidigt. Som till exempel Vattenhål, en skålformad glasskulptur som på samma gång verkar vara källans behållare – brunnen – och vattnet självt. Det är som att tiden har mejslat ut objektet och gett det en arketypisk gestalt, droppen har urholkat stenen. Under ytan skiftar foamglasets färger som koraller – ett stycke natur som gjutits in och bevarats till eftervärlden.
Genom århundranden har många konstnärer sett konst som en andlig praktik, både innanför och utanför den etablerade religionens gränser. Ändå har det i det sekulära Sveriges konstvärld länge varit i stort sett omöjligt att tala om det ”andliga” i konsten (vad det nu är?) utan att avfärdas som en kuf. Alla konstnärer med självbevarelsedrift har i det längsta undvikit a-ordet. Men något verkar ha hänt och idag är samtalsklimatet friare. Mycket tack vare konstnärer som Hilma af Klint och Ivan Aguéli, som gått före och berett mark för ett öppnare förhållningssätt. BarroLevéns konst har en andlig dimension som är stadigt förankrad i hantverket. Det är som att deras verk säger: Ecce terra, se jorden. Mysteriet står att finna i det synliga.
Våra liv på den här jorden är inte mer än ett ögonblick i en kosmisk skapandeprocess av svindlande tidsrymder. Människan är en tillfällig gäst i en värld som föregått oss och lever vidare efter oss. Förmodligen har människor i alla tider upplevt sig leva i ”de sista av dagar”. Att världen fortsätter efter vår egen död, som om ingenting har hänt, är en alltför stor kränkning av det mänskliga egot.
Med människans destruktiva påverkan på klimat och ekosystem har detta predikament fått än skarpare konturer. Vad gör man som enskild konstnär av kunskapen om att människans hela livsmiljö är hotad? Oavsett om bearbetandet sker på ett medvetet plan eller ej så färgar det många konstnärers arbete just nu. Som ett stråk av sorg, av förtvivlan.
I BarroLevéns senaste verk är sorgen också närvarande, en silvrig svärta som erinrar om vår jords skönhet och skörhet. Men de förkolnade stammar som syns i utställningen Tillfällig gäst vittnar inte bara om brand och förödelse utan berättar också om ett efteråt, hur eldens framfart ger utrymme åt nytt liv för växter och djur. Verket handlar på så sätt även om återfödelse, om vetekornets lag som säger att kornet måste falla i jorden och dö för att växtkraft ska uppstå och ge skörd. I BarroLevéns värld ställs vi inför sorgens dunkel men påminns samtidigt om att mörkret är en av livets grundförutsättningar – fröets nödvändiga hemvist.
Filosofen och mystikern Emilia Fogelklou såg konstnärlig verksamhet som ett sorts gruvarbete där konstnären ”ur sin inre vakenhet låter det dolda, ofödda, oförstådda bräckas fram i dagen”. Hon tyckte sig se två olika konstnärliga strategier: att bli en väckare eller en vilare. En väckare är något av en aktivist som visar på behovet av viktiga samhällsförändringar. En vilare tar i stället sitt ”sociala ansvar” genom att göra konst för kontemplation, som ger rum för vila. BarroLevén tillhör sannolikt den senare kategorin men personligen vill jag tro att vilaren – särskilt i vår uppskruvade och uppkopplade tid – också har förmåga att väcka.
Erika Dahlén
