Nästan fyra decennier efter att världens mest berömda feministiska konstverk The Dinner Party slog ner som en bomb får det nu ett svar – The After Party, av två svenska konstnärer som inte ens var födda när Judy Chicagos verk skapade konst- och kvinnohistoria.
Judy Chicago föddes 1939 som Judy Cohen. Hennes far var en socialistisk och av McCarthy-eran förföljd konstnär som härstammade från en obruten kedja av 17 generationer rabbiner. Chicago tog sitt efternamn som en protest mot bruket att namnge kvinnor efter män – antingen fäder eller makar.
Hon skapade konstverket The Dinner Party 1974–1979 – det tog sex år att framställa och över 400 personer bidrog ideellt med sitt hantverk.
I huvudsak består The Dinner Party av tre dukade bord som formar en liksidig triangel. Det liksidiga står för rättvisa, triangeln är en kvinnlig symbol och verket är fullt av siffersymbolik. De tre borden representerar varsin del av historien och är dukade till tretton personer var, förstås en referens till Jesu sista måltid (med enbart män runt bordet). Var och en av de sammanlagt 39 gästerna ur världshistorien har en unik dukning: en handbroderad duk, en guldbroderad servett, bägare, bestick i lergods och en specialtillverkad keramisk tallrik med eget personligt motiv – i alla fall utom ett i form av en vulvasymbol. Just det var en stor sak när verket premiärvisades, för medan fallossymbolen är allom bekant är vulvasymbolen (fortfarande) provocerande oetablerad.
Det första bordet hedrar kvinnor och gudinnor från förhistorien till Romarriket, bord två kvinnor från kristendomens begynnelse till reformationen och det tredje bordet är dukat för kvinnor från att Amerika erövras till den feministiska frigörelsen. Borden står på The Heritage Floor, som består av mer än 2000 mosaikplattor där 999 andra kvinnor som är viktiga för världshistorien fått sina namn inristade i guld.
The After Party är en hommage till The Dinner Party från 1979 av Judy Chicago, permanent utställt på Elizabeth A Sackler Center for Feminist Art på Brooklyn Museum i New York. Och det är inte bara en hyllning, utan också ett svar, en fortsättning och en uppföljning av Chicagos verk.Evelina Dovstens och Kristin Larssons verk är dukat för 13, med Judy Chicago likt en värdinna eller ordförande på kortändan. Övriga gäster är Dovstens och Larssons förebilder och inspirationskällor.Det är kvinnor som gått mot strömmen, som arbetat hårt och som lyft fram andra kvinnor, både internationella och svenska, konstnärer, idrottsstjärnor och släktningar. Här sitter bland andra Lena Dunham, Renate Chlumska, Isabellah Andersson och Maria Gripes ’Caroline’.
Liksom att Chicago tog sig friheten att duka till gudinnor har Dovsten och Larsson bjudit in fiktiva personer – när det gäller förebilder har berättandet sin givna plats.
Medan The Dinner Party består av traditionellt kvinnligt hantverk som sömnad, broderi och porslinsmåleri är The After Party skapat av det tidigare manliga glasblåseriet, nu erövrat av kvinnliga konstnärer.
Det nya verket består av ett långbord klätt i en duk av blå sammet. Varje gäst har fått ett kuvert i en egen färgskala, individuellt utformat som en hyllning till personen. Bordet som helhet är en installation, men varje kuvert med 7–10 friblåsta pjäser är också ett självständigt skulpturalt objekt.
Medan Chicago hade som syfte att skriva om världshistorien berättar Dovsten och Larsson en mycket personlig historia. Verket ställer frågor om vilka som gjort oss till dem vi är, vilka som format konstnärerna och vilka som format dig. Vilka hade du dukat till – och vilka är de som dukat för dig?
The After Party är ett samarbete som pågått under ett års tid och under hela processen har det gemensamma uttrycket stått i centrum. Första gången Evelina Dovsten och Kristin Larsson möttes var de 18 respektive 15 år. Larssons lekfullhet och Dovstens strukturerade arbetssätt gör att de kompletterar och utmanar varandra. Ingen av dem de rädda för hårt arbete och tillsammans har de en rik verktygslåda av erfarenhet och tekniskt kunnande. Bådas glasblåsning har sin grund i studioglasrörelsen, som står för det småskaliga och konstnärliga. Arbetet utförs av konstnären själv, till skillnad från glasindustrin där man arbetar i ett hierarkiskt system.
Evelina Dovsten är född 1987 i Eskilstuna. Hon började blåsa glas som 15-åring och är utbildad vid Sankt Eskils gymnasium samt i Seattle och i New York. Under en 10-årsperiod arbetade hon på glashyttor i Sverige, Japan, Danmark, Österrike och Skottland. Hon började på Konstfacks kandidatprogram hösten 2013, är är utexaminerad sedan ett år och läser nu masterprogrammet.
Kristin Larsson är född 1990 i Gnesta kommun och uppvuxen på en bondgård med jordbrukande föräldrar. Att byggnaden för hennes låg- och mellanstadieskola blev uppköpt av en glasblåsare gjorde att Kristin kom i kontakt med glas redan som 14-åring. Efter yrkesexamen som glasblåsare på Kosta praktiserade Kristin Larsson i Österrike och i USA. Förutom att hon har examen från Konstfacks kandidatprogram i keramik och glas har Kristin studerat på Pilchuck Glass School i Seattle, USA.
