Texten är en tolkning av Magnus Florin
Vid första anblicken av Karin Törnells skulpturer - häpnad! Det här har jag inte sett förut! Vad är det?
Det finns en stillhet och ett lugn i dem, och ändå söker min tolkning det ovanliga. Associerar jag till tecknen i ett svunnet alfabet, bevarat på papyrus i Nildeltats sediment? Eller till stjärnbilderna på en annan planets natthimmel? Till redskap med okänd funktion? Men efter den första anblicken uppstår en annorlunda och motsatt förnimmelse - känslan av igenkännande. Det här har jag en gång sett, men glömt! Och det är en igenkänning av ett särskilt slag - bekantskap med det frånvända, släktskap med det främmande. Karin Törnell har en förmåga att gestalta det mest primära och basala - det som tycks paradoxalt, men som utgör just sådana inre motstridigheter som bildar en tillvaro. Flyktighet och varaktighet på en gång. Skörhet och beständighet. Hemma och borta. Mjukt och massivt. Oro och vila. Förbindelse och frigörelse. Koncentration och expansion. Flykt och återkomst.
Test
Hennes konst fordrar av henne en avancerad materialkännedom. Erfarenhet och kunskap om materialets egenskaper och om de tekniska processer vari det kan förvandlas och formas. Ändå är inte materialet det primära för henne, lika lite som tekniken. Uttrycksviljan kommer först. När hon arbetar med gjutet glas är det inte i fascination inför materialet utan för att det är en väg till något som hon försöker säga. Därför vill hon snarare överskrida materialet än vörda det. Hon är inte glasets tjänare och intresserar sig inte för fria experiment, utan vill behärska det så att det åstadkommer det hon vill. Hon vet hur hon ska utnyttja glasets egenskaper att vid höga temperaturer bli flytande och elastiskt. Hon känner tillfredsställelse i att skapa i material som både bär med sig gångna tiders erfarenheter och ger verken beständighet in i framtiden.
Även hennes förhållande till form är förbundet med tid. Hon uppfattar hur formerna självklart kommer från henne själv personligen, de silas fram ur allt hon har sett och upplevt, och därmed utgår hon från sitt eget liv och från nuet, sitt nu, vårt nu. Samtidigt - och lika betydelsefullt - är formerna för henne något som passerar det individuella och det begränsat tidsliga och rumsliga. De kan komma från många förflutna tider och avlägsna platser, med förmåga att överskrida språkskillnader och kulturella tillhörigheter. Det är för henne inte fråga om något fjärranfrån, utan om något hitom, inom räckhåll. Och på samma gång något förbluffande - hon kan slås av hur det skulpturala språket ljuder så starkt tvärs över epokerna. I grunden ett språk som säger till henne att hon inte är ensam.
En urupplevelse var det tidiga mötet med den kykladiska konsten - hon såg, gick tillbaka, såg igen. Överrumplingen - det här har jag inte sett förut! Men också insikten om att det faktiskt är möjligt att ta emot och införliva något som skapades för många tusen år sedan. Den upplevelsen rörde också vid en hållning till det sköna - inte som något som vill erbjuda sig för betraktarens blick, utan som besitter oberoende och varaktighet. Karin Törnell är inte intresserad av glaset som ämne för vackra föremål, utan som stoff för ett vidgat slags skönhet.
Arbetet måste också få ta tid. Materialen och de tekniska processerna har sina mer eller mindre absoluta tidsvillkor som hon förhåller sig till med sitt kunnande. Men som helhet är det konstnärliga arbetet för henne en långsam rytm, oförutsebar och ofta mödosam, växlande mellan väntan och ingivelse, anspänning och avspänning, tvekan och tillit, möda och klarhet, ibland resulterande i upptäckter och fördjupanden. En tid som hon vet inte kan forceras, bara fortsättas och hävdas - en tid till sitt väsen närmast osannolikt åtskild från den omgivande världens snabbare attraktioner och belöningar.
Den romerska filosofen Lucretius (99-55 f Kr) uppfattade synintrycken som materiella bilder strömmande från föremålen till ögat. Han tänkte sig att varje enskilt ting avger tunna synliga hinnor som hela tiden lämnar ytan. Synintrycket och ytan är väsentliga för Karin Törnell, men det sedda är inte som hos Lucretius skilt från den massiva kroppen. Hon färglägger aldrig, utsidan är inte en täckande fasad. När hon talar om kulören som en t o n som måste överensstämma med helheten, använder hon ett ord som brukar röra både färg och musik, öga och öra. Kulören, säger hon också, är en av tonerna i en skala. Hur ska man tänka sig tonaliteten i hennes skulpturer? Kanske - utvidgat - som frasering, accent, rörelse, kontrapunkt, något dansant, något i spänning mot gravitationen. Något som ger tyngd åt det finstämda och lätthet åt det tunga.
Hennes skulpturer kan ses som förbindelser. Ofta innehåller de i sig själva en relation. Formerna är sällan enhetliga utan förmerar sig, klyver sig, sträcker sig ut ur sig själva eller till sig själva, ibland cirkulärt, ibland i delningar och föreningar som verkar oupphörliga. Men för Karin Törnell står skulpturerna i förbindelse också med oss som ser dem och delar rum och tid med dem. Deras essens ligger i att utöva en påverkan på oss, på vår kropp, blick och tanke. De är intimt nära inpå oss, oavsett om de hänger mot en vägg eller är placerade på ett podium. Vi kan närma oss dem, obemärkt som om skulpturerna sov, och vi går verkligen gärna nära, vi väger dem med blicken och stryker med blicken över deras yta. Vi kan gå runt dem och känna att vi själva, liksom skulpturerna, är en byggnad.
Det är en följd av att verken för henne själv i så hög grad är just kroppar och att de står i nära förbindelse med hennes eget fysiska vara, hennes kropps infattning i tid och rum. De hör ihop med henne lika omedelbart och oförställt som drömmarna om natten. En upplevelse av att skulpturerna vet något som också kroppen vet. Vi skulle lätt kunna förvandlas från betraktare till berörare, för skulpturerna har en taktil lockelse. Och det finns inte bara allvar och stillhet i dem, utan också lekfullhet och kvickhet. För Karin Törnell måste skulpturerna besitta en oförutsebarhet gemensam med deras betraktare. Att röra sig bland dem ska kunna vara som en passage där en oväntad reflektion kan uppstå - som om sinnesintrycken kunde koppla förbi förståndet och nå hela kroppen och psyket. Därför är för henne skulpturernas placering i rummet av stor betydelse, det ska finnas rymd runt dem. De måste placeras på något, men inte nödvändigtvis så att de "vilar". Tvärtom ska de kunna upplevas som på pass, beredda. Allt i livet är ju ostadighet.
I den grekisk-antika mytologin var Chimaira ett vidunder med tre huvuden från lejon, vildget och orm, fästa på olika delar av kroppen. Just det vidunderligt osannolika återfinner vi i ordet chimär, syftande på inbillning, tom fantasi. Men när botaniker talar om chimärer får ordet en reell syftning - en växt där två genetiskt olika vävnader har växt ihop. Karin Törnells skulpturer tycks ibland vara oväntade sammansättningar av olika delar. Och likväl som nya enheter, nya existenser om man så vill. Betraktaren kan komma att tänka på mekaniska delar som fogats samman. Eller på små organismer eller växtdelar, med osäker proportion. Men hon är inte ute efter att blända betraktaren med originella underligheter, utan söker det ömsesidiga och gemensamma. Det är sant att hon för in i världen något som inte förut har funnits, men det ska visa sig vara ett återseende - för henne finns det sammansatta just i det bekanta. Och ifall betraktaren kan få en känsla av uppochnedvändhet eller utochinvändhet, så ligger det inbegripet i själva gjutprocessen där positiv och negativ form övergår i varandra. Omkastningen finns med i föremålens tillblivelsehistoria.
En form med aritmetisk och geometrisk anknytning är cirkeln. I aritmetiken tecknet både för intet och för ett tals tiofaldigande, och i geometrin en omkrets som kan dras med passare. En annan sådan form är den räta linjen, som kan ses som en vektor, lämplig för fysikern till att beräkna riktning och storlek.
Cirkeln är också sytrådens och trossens ögla, rännarbanan och årscykeln, alltets fortsättning som återgår till sig självt. Den räta linjen är tornet och spjutet, vägen och fallet. Båda ältade i ikonografin över kvinna och man. Men vad händer när Karin Törnell fogar samman cirkeln och linjen i en hängande form som egentligen väjer för sådana avkodningar? Linje och cirkel möts vid en korsväg, i ett Y som både skiljer och enar, evigt. Men framför allt smälter här både materialet och de fixerade tydningarna ned, tyngdkraften har sin verkan som om det orörligt hårda vore segt rörlig kåda - där finns en ansvällning som av blodfyllnad, ett livstecken, ljuset faller in och lägger abstraktionerna i diket. Ett leende finns i den skulpturen, en elegans och avspändhet, en vänlig påminnelse om att det omöjliga är möjligt. Så kan väl glas inte göra? Nej, men det gör det.
Karin Törnell föredrar att låta sina skulpturer få samma titlar som utställningen där de visas, försedda med nummer. Liksom för att låta de enskilda verken undgå definierande egennamn och samtidigt låta bevara förbindelsen till tiden och rummet för utställningen där de först visades. På så vis bevaras ett spår av den första framträdelsen, men inte mer. Skulpturerna är redan från början på väg bort från den stämpel som ett namn innebär. Det är upp till betraktaren att svara, kanske med igenkännande. Det här har jag sett förut - och minns.
Magnus Florin
Författare, kulturskribent och dramaturg vid Dramaten.
Senaste roman är Förföljarna (Albert Bonniers Förlag, 2017)