I konstnärerna Philip Baldwins och Monica Guggisbergs studio i mellersta Wales, omgiven av landskapets gröna kullar, tar en grupp med fem svartvita figurer emot. Vid mitt första möte verkar de kongeniala med sin hemort. Med sina delikata och samtidigt strama och bitvis även vällustiga uttryck i batuttoslipade former är de centrala i utställningen You, Me and the Rest of Us på Galleri Glas. Det blåsta glaset har med sin slipade yta fått en textur som är opakt. Figurerna både utmanar och balanserar varandra, samtidigt som de markerar en vändpunkt - en mer politisk inriktning i konstnärernas verksamhet.
Utställningens titel kommer från ett av deras tidigare verk som belyser pågående orättvisor i världen och de stora skillnaderna mellan rika och fattiga. Det är en fortsättning på det samtal som inleddes i deras senaste utställning. Hur kan vi hitta en balans mellan individuella och samhällets behov?
You, Me and the Rest of Us är en utvecklad och koncentrerad infallsvinkel på Baldwins och Guggisbergs stora manifestation förra året, Under an Equal Sky (under en jämlik himmel) i Canterbury Cathedral, 1918. Där var det centrala verket en tjugo meter lång båt gjord av hundra amforor till åminnelse av att hundra år gått sedan första världskrigets vapenstillestånd. Deras tema för installationen var migration, mångfald och gemenskap - en samtida kommentar till alla förflyttningar under de senaste hundra åren och människans fundamentala sökandet efter trygghet. Själva betraktar sig konstnärerna Baldwin och Guggisberg som migranter med rötter i USA, Schweiz och Italien. När de träffades 1979 i Orrefors, Småland hade Philip en Bachelor i historia och statskunskap från American University, Washington D.C. Monica hade under fyra år arbetat med "lampworking" i Schweiz.
Glaskonsten har fört dem till en rad destinationer med studioverksamhet och boenden i Schweiz, Frankrike och numera i Wales.
Philip beskriver möjligheten att få göra en utställning i Canterbury Cathedral som spännande, men också som en verkligt seriös utmaning. Byggnaden är Englands största historiska helgedom, i en magnifik medeltida arkitektur, berömd för sitt stora mittskepp, sidoskepp och torn, samt som scen för en av de mest beryktade händelserna i engelsk historia; avrättningen av Thomas Becket, 1170. Katedralen är ett världsarv.
Efter den historiska tyngden är Galleri Glas vita rum en befrielse, en plats som tillåter en mer genomarbetad utveckling av de idéer som initierades i Canterbury.
Philip Baldwin (f. 1947) och Monica Guggisberg (f. 1955) tillhör i dag världseliten bland samtida konstnärer som arbetar med glas.
Philip Baldwin, f. 1947, och Monica Guggisberg, f. 1955, räknas till samtida elit bland internationella konstnärer som arbetar med glas. Efter fytio produktiva år och dussintals uppmärksammade internationella utställningar på museer är de nu på sitt sätt tillbaka i myllan där deras samarbete en gång började. I Sverige. De träffades mitt i det småländska glasriket. Han kom från New York, USA, hon från Bern, Schweiz. Båda hade de 1979 blivit antagna som elever vid glasskolan i Orrefors. Det var där, i granskogarna, som deras yrkesmässiga engagemang och samarbete inleddes.
Styrkan i Baldwin/Guggisbergs kollaboration ligger i respektives olika sätt att angripa kreativa processer och i förmågan att utveckla resultaten gemensamt. Deras tvåsamhet har förädlats till en finslipad kommunikation, en unik förmåga att vara öppen för olika idéer och att gå vidare tillsammans. Monica inleder processen med att göra skisser - många - ritar och målar, tycker om att tänka med en penna eller pensel i handen. Philip beskriver sig själv som mer intuitiv, stimulerad av tekniska utmaningar, att komma fram till hur man gör för att nå det konstnärliga resultatet som de båda eftersträvar. Verken är signerade Baldwin och Guggisberg och för utomstående är det svårt, eller snarare omöjligt, att särskilja avsändarna. Hans eller hennes uttryck. Eventuella oenigheter och ambivalens under arbetsprocessen är dolda, och deras individuella kreativitet sammansmälter i resultatet. Deras gemensamma former uttrycker klarhet och en finslipad enkelhet.
1
I monografin Philip Baldwin, Monica Guggisberg, In Search of Clear Lines, av Susanne Frantz och Jean- Luc Olivié, Editions Benteli Berne, finns deras egen beskrivning av arbetsgemenskapen: Vi arbetar i en värld av olika kopplingar. Det är som ett luffarschacksuniversum, i vilket händelser verkar ha en början, en mitt och ett slut, men som i verkligheten händer simultant, som om livet självt är ett hologram, där förfluten, pågående och framtid är sammanblandade. Vare sig man håller med eller inte om denna definition, så är det klart att vi alla ständigt är influerade av händelser och människor. Idéerna virvlar runt oss oavbrutet. Genom åren har vi försökt förstå vad det är vi gör och tillskriva det en mening. Det har visat sig vara svårare än glasblåsningen som är organisk, spontan och som alltid följer sin egen bana.
Baldwins och Guggisbergs konstnärliga utveckling och rörelser kan numera delas in i faser: Under tiden i glasskolan i Orrefors var de två år praktikanter i den nystartade studioglashyttan i Transjö, hos mästerglasblåsaren Wilke Adolfsson och formgivaren/konstnären Ann Wolff. Två svenska pionjärer inom den växande internationella studioglasrörelsen och på många sätt en manifesterad verksamhetsmodell för Monica och Philip. Nästa fas, när de sedan gick vidare, letade efter en plats för en egen studio och att där utveckla sina egna idéer. En glashytta. De slog sig ner i den schweiziska byn Nonfoux, norr om Lausanne. Verksamheten där kom att pågå i tjugo år. Till en början var inställningen att främst skapa bruksglas, utveckla konceptet form, funktion och skönhet. Det självklara programmet i bagaget från den småländska och skandinaviska kultursfären. Utmaningen var att gå vidare, att greppa problemet repetition ( serieproduktionens styrka och svaghet), och att behärska och att ge utrymmen för personliga preferenser. Till en början drevs de av att utveckla förmågan till felfrihet - att skapa tolv mönstergilla vinglas. Målet var att bemästra själva hantverket, att bli sina egna tekniska mästare. Själva beskriver de hur glasblåsandet blev som meditativa övningar i perfektion - som pågående yoga.
På 1980-talet befann sig glasindustrin i en av sina stora kriser, det var inte självklart eller ens önskvärt för nyutbildade glasblåsare/formgivare, att bli erbjudna anställning vid något av de stora bruken. Krisen hade uppstått ur olika parametrar, såsom konkurrens från maskintillverkning med stora serier till låga priser, men det fanns också en mer generell problematik, sprungen ur en leda vid den monotona serietillverkningen. Den svikande publiken längtade efter individuella uttryck. Känslan av att själv ha upptäckt något speciellt. Gediget hantverk, kvalitet och historia, fick i sin tur auktionshusen att vädra morgonluft, den tidiga modernismen blev lika eftertraktad som flerhundraåriga antikviteter. Konstglaset från 1920- 30- och 40-talen noterades till höga priser och blev en guldgruva för innehavarna. Med den spirande postmodernismen växte ett internationellt intresse för den samtida glaskonsten. Samtidigt etablerade studioglasrörelsen nya domäner för konstnärligt nyskapande.
Unga glaskonstnärer vallfärdade till glasskolan Pilchuck, Seattle, där den amerikanske studioglaskonstnären Dale Chihuly med sitt handplockade team uppmuntrade till att arbeta med eget experimenterande i mindre enheter. Han lockade några av de mest erfarna pedagogerna från när och fjärran, amerikanska och europeiska mästerglasblåsare med många års erfarenhet att vara handledare. Från italienska Murano kom mästare som med suveräna tekniska kunskaper vidgade fältet. Pilchuck inspirerade till två riktningar, en mer narrativ och expressiv, en med bas i det tekniska hantverkets alla mysterier.
Monica och Philip kände sig mera tillhöra europeiska traditioner och tekniker. Glasskolan i Orrefors är Baldwins och Guggisbergs enda formella utbildning inom området, plus de två åren som praktikanter hos Wilke Adolfsson och Ann Wolff. Genom att noga studera utvalda förebilders arbeten utvecklade de egna grunder för sina konstnärliga formgehör. Deras urval ger insikter om preferenser, viktiga pedagoger som de hämtat sina referenser från: finska Alvar Aalto och Kaj Franck, italienska Paolo Venini, som i sin tur samarbetade med Fulvio Bianconi, Carlo Scarpa samt svenska Tyra Lundgren och finske Tapio Wirkkala. Sju fantastiska guruer - och till dem ska också läggas förutom Ann Wolff och Wilke Adolfsson, samarbeten med två italienska mästare från Murano; Lino Tagliapietra och Paolo Ferro. Det var Ferro som lärde dem battuto-tekniken - att skära i glas.
Baldwin och Guggisberg har sedan utvecklat battuto-tekniken vidare genom att kombinera klassisk Orreforsöverfång med italiensk slipning. Arbetet utgår från ett tekniskt ämne med glaslager i skiftande färger. Sedan skapas kontraster, skulpturala uttryck och mönster. Genom att skära igenom det yttersta skikten synliggörs olika grader av matta partier. Resulatet blir att ytan får eget starkt uttryck, både visuellt och taktilt.
2
Adjektivet batutto betyder att ytan har fått en serie slag, blivit hamrad. Substantivet batutta är en musikterm, slaget av en dirigentpinne, fötter eller händer för att bestämma ett tempo.
En not: Giacomo and Oli, Gian Carlo, 'Il Dizionario della Lingua Italiana', Casa Editrice Flce Le Monnier S.p.A., Firenze, 2000, p228; cited Berndt, Louise, 'Battuto 2002 - Sculptures by Monica Guggisberg and Philip Baldwin' [catalogue], Glasmuseet Ebeltoft, Denmark, 2002, p18.
Som avgörande för konstnärlig och teknisk inspiration beskriver de båda sina italienska arbets- och studieresor. Pågående är dock mer korrekt. När vi träffas i deras studio i Wales planerar Monica en resa till Venedig inom några veckor. Om det var här i Skandinavien som respekten för funktion, ekonomi och socialpolitiska ambitioner grundlades, så fanns i Venedig ett generösare klimat för vidareutveckling och för att slipa sina tekniker. Med ljuset, lysande färger och livfullhet har Venedig och Italien blivit som ett andra hem för Monica och Philip. Veninis betydelse som kunskapskälla blev också tidigt en tongivande grund. Även i den fanns en skandinavisk koppling som går tillbaka till Paolo Veninis kontakter och hans egna intresse för den skandinaviska utvecklingen. Med inspiration från Orrefors och finska glasbruk kopplade han konstnärer till sin nystartade glasproduktion. Han bjöd bland annat in, som nämnts, Tyra Lundgren och Tapio Wirkkala. Men än mer betydelsefullt för Monicas och Philips utveckling är det italienska glasbrukets samarbete med Carlo Scarpa och Fulvio Bianconi. De utmanade teknikutvecklingen med behandlingen av glasmassan i olika färglager i mjuka former eller i Scarpas knivskarpa tappning som gav kärlen en arkitektonisk utstrålning.
Efter en inledning med klarglas, svart och vitt, i Nonfoux började Baldwin och Guggisberg använda starka färger i arketypiska och finslipade former. De utförde dem i en närmast konstruktivistisk anda med en utstrålning i sin exakthet som associerar till Bauhausskolans pedagogik och till Vassily Kandinskys abstrakta konst, med analyser av färgens och linjens roller som bärare i kompositioner. Mötet med Kandinsky på en utställning i mitten av 1980-talet upplevde de båda som omvälvande. Här fanns modernismen som en källa till inspiration. Verksamheten i Nonfoux skiftade efter en tid fokus från servisglas till konstglas, men hela tiden med den viktiga kunskapen om perfektion, varje produkts fulländning, som hade förmedlats av Wilke Adolfsson och Lino Tagliapietra. Arbetet med lager av färger uppmuntrade till experiment.
Utvecklingen i Nonfoux noterades av glasindustrin; tyska porslins- och glastillverkaren Rosenthal, Selb, amerikanska Steuben Glass, Corning, schweiziska Hergiswil Glas, Hergiswil och italienska Venini engagerade formgivarna för olika fomerar av specialuppdrag. Ett samarbete som aldrig utgjorde mer än tjugo procent av deras arbetstid, men som gav nya, givande kunskaper. Uppdragen för industrierna pågick under en nioårs- respektive sexårsperiod, för att från 1995 fortsätta i samband med projekt hos Glasi Hergiswil, i orten med samma namn, och hos Venini i Venedig. Som frilansande var och är de inte bundna till någon industri, men de fortsätter hela tiden med diverse intressanta samarbeten. Det senaste är med Nouvel Studio med sin imponerande hantverksskicklighet i Mexiko City.
Steget från arketypiska skålar till sfäriska former och amforor kan uppfattas som kort, men det finns en laddning i symboliken som utmanar till nya kontexter. När ett schweiziskt museum, 1998, erbjöd dem att utforma rummet för en utställning blev utmaningen att tänka i en helhet - i en installation. Monica gjorde skisser med former som frökapslar eller arketypiska tecken för båtar som kom att utvecklas till ett ledmotiv. Former av eleganta fartygskroppar i glas. Utställningen fick titeln I never promissed you a Rosegarden i Bern's Kusthalle, lånad från Lynn Andersons album Rose Garden. Med facit ser de båda att det var på sätt och vis början till motivet migration - att med en klassisk suverän form förflytta sig i tid och rum.
Fortsättning följde med en inbjudan från Venedig, att delta i den stora Venezia Aperto Vetro. I inbjudan gavs en förutsättning: installations tema skulle ha en koppling till stadens historia. Det blev Guardians and Cortesans, vakter och kurtisaner, fantastiska porträtt av män och kvinnor, modernistiskt strama och samtidigt humoristiskt egensinniga, som sedermera har blivit nycklar i deras växande verksförteckning.
3
Ett tidigt prestigefyllt uppdrag, år 2000, kom från livsmedelskoncernen Nestlé i Vevey, Schweiz. Huvudkontorets glas- och betongarkitektur från 1960, ritad av arkitekten Jean Tschumi, var under renovering och modernisering år 1999-2000, av arkitekterna Jacques Richter och Ignacio Dahl Rocha.
Närmast ofattbart lyckades Baldwin och Guggisberg ordna så att några fönster slipades i batutto-teknik, med intrikata geometriska och organiska rörelser. Stramt Insprängt i vindlingarna finns fågelboet med sin invånare - företagets logo.
Samspelet mellan verk, installationer och arkitektur lyfte perspektiven. År 2001 bestämde de sig för att flytta till Paris och etablera en studio i arkaderna vid den gamla järnvägsviadukten i det tolfte arrondissementet. Sju år senare, 2008, genomled världen en stor ekonomisk kris. För glaskonsten var den en katastrof, då all försäljning upphörde. För Baldwin och Guggisberg var det en smärtsam period som de ändå lyckades utveckla till en konstruktiv vändning. De började experimentera med idéer för nya serier med båtar. I båten finns ett uttryck som tillåter att gå vidare, bearbeta fritt från tidsramar och kulturer. Parallellt utvecklades kärleken för färger.
Själva upplever de numera att båtar har blivit deras mest självbiografiska verk. De är båda seglare - Philip övervägde en karriär som båtbyggare - och resandet finns i deras DNA. Deras båtar väcker bilder av glömda skeppsbrott, av forntidens barkar med begravningsurnor eller handelsfartyg som spelade högt, lastade med själar till dödsriket, eller mer allmänt livsresan.
Idag har båten fått en mer trängande symbolik - blivit en referens till flyktingströmmar och krig som tvingar människor till förflyttningar.
Stadslivet i Paris var tröttsamt och 2015 flyttade Monica och Philip därför sin studio ännu en gång, till Hares Green Farm som ligger lantligt i mellersta Wales. De flyttade samtidigt som stora strömmar människor sökte sin tillflykt i Europa, vilket förstärkte båtarnas relevans. Ett år senare, i deras utställning i St Mary's Cathedral i Edinburgh, ingick en storskalig båt som i sin tur väckte Canterbury Cathedrals intresse att göra ett ännu större projekt med den frambesvärjande titeln Under an Equal Sky.
Utställningen blev en vattendelare för konstnärerna. The Dean of Canterbury, Robert Willis, var angelägen om att med en minnesutställning uppmärksamma hundra år efter första världskrigets vapenvila, 1918, en minnesbild kopplad till katedralens fokus 2018, tidens alla förflyttningar och resande. Hur skulle detta kombineras? Monicas och Philips förslag var att hänga en stor båt gjord av hundra meter höga, formblåsta amforor i katedralens mittskepp. Som ett symboliskt votivoffer för både det som har hänt och det som pågår - alla de som fortsätter att förlora sina liv på grund av krig och andra omvälvningar. Det var relevant att hänga installationen i helgedomens mittskepp. Ordet Nave kommer från navis på latin som betyder skepp. Relevant även för Canterbury med den hamn som ligger närmast Frankrike. Staden har i århundranden varit värd för mängder av pilgrimer och flyktingar.
Baldwin och Guggisberg hade aldrig tidigare försökt arbeta med något i den här skalan. De utökade utställningen med nio andra verk som tillsammans bildade en snitslad bana genom byggnaden. För besökarna kombinerades glaskonsten med upplevelsen av arkitektur och katedralens historia. I det norra sidoskeppet hängde ramen med hundra glas former, kallad You, Me and the Rest of Us - som nu är ett centralt verk i utställningen på Galleri Glas, och kopplingen mellan installationerna i Canterbury och verken som visas i Stockholm.
I detta nyckelverk finns ett eko från de hundra amfororna som hängde i katedralens mittskepp. Där var kärlen transparenta, som om de väntade på att fyllas och alla var i samma storlek, som en påminnelse om allas jämlikhet. Här är de strikt utformade i ett format med slipad yta och i tre distinkta färger - svart, matt vitt och guld - för att väcka tankar kring de nakna fakta och ofrånkomliga skillnader som finns mellan människor, mellan rika och fattiga - mellan dig, mig och resten av oss. Under en så kallad jämlik himmel är vi ännu ojämlika. Hur går vi vidare i en värld där det finns en balans mellan individuella behov och samhällets? En retorisk fråga och hjärtat i utställningen.
Hedvid Hedkvist
