40 år som glasformgivare och konstnär, Ann Wåhlström inbjuder till de mest skiftande associationer med sin nya glaskollektion, bestående av 36 stenar och dropp- eller cylinderformade kärl. De förstnämnda är 14 till antalet och bryter i sina asymmetriska och organiska former med tidigare ganska strikta geometriska uttryck. Hennes klassiskt sparsmakade register har fått en ny rörelse. Samtidigt som cylindrar och droppformer blir ännu mer slipade i sina gestalter och skarpare formuleringar av hennes preferenser. Skalan är överrumplande samtidigt som tonen är dämpad med några undantag. De två röda cylinder- respektive droppformade kärlen är en blinkning till anrika franska Baccarat och det finns något både gäckande och generöst i de oberäkneliga formernas utstrålning. Utmanande egensinnigt och tidlöst. Det transparenta yttersta glasskiktet skyddar sitt innehåll och signalerar stark integritet. Ytan är glasklar. I undre skikt utspelas mönster och färger i strukturer, ibland lika självklara som polkagrisens ränder, bubbelplastens bubblor, vävens trådar, ibland outgrundliga motiv i en egen värld.
De senaste tolv åren har Ann Wåhlström återkommande arbetat i amerikanska glashyttor i Seattle och Tacoma, senast i den som är en del av berömda Museum of Glass, Tacoma. En mytomspunnen hytta inspirerad av glaskonstens ledande konstnär Dale Chihuly. Där finns ett glasblåsarteam som för vidare och har utvecklat hundraåriga venetianska tekniker, förutsättningen för Anns egen utveckling av unika verk. Ett spännande samarbete som krävs för att framställa glas av den här kalibern. Glasblåsningen i hyttan är en genomförd koreografi; snabbhet och långsamhet i växelverkan. Hetta och kyla. Det är ett skådespel, en balett som man i Tacoma har gjort till ett publikt evenemang, som en offentlig utspisning. Publiken får ta del av konstverkens tillblivelse. Konstnärens roll är att dirigera dramaturgin och ge glasblåsarna instruktioner om sina intentioner.
En av teknikerna kallas Murrini uppkallad efter Murano, den lilla ön i lagunen utanför Venedig där man i århundranden utvecklat glaskonsten. Glasblåsarna Ben Cobb, Gabe Feenan och Sara Gilbert, som Ann Wåhlström samarbetat med sedan 2005, har alla nyckelroller. Ensemblen har nu också utökats med Courtney Branam och Darin Denison.
Tillsammans är de ett jämspelt lag. Den intensiva arbetsperioden i sin tur är minutiöst förberedd genom tankar, skissande och framställning av ”ämnen” – små kompakta glasbitar som innehåller uträknade embryon till mönster och färger. Glasbitar som i sin slutliga, blåsta form är förutsättningen för att framkalla sammansättning av textur.
Intentionerna finns redan i skisserna. Skisser i hundratal, utförda på akvarellpapper och oftast i skala 1:1. Vackra, suggestiva bilder som har en egen kraft. Själv beskriver Ann Wåhlström sina skisser som ett slags raffinerat telefonklotter. Den för betraktaren bedrägliga enkelheten är kopplad till handens rörelser, men det är också resultatet av länge penetrerade tankar. För henne är det befriande att experimentera länge och mycket på papper. Måla gouache på vått akvarellpapper i snabba penseldrag.
Hela processen att skapa det tredimensionella glaset bygger på långsamhet och snabbhet, hetta och kyla. Under tre veckor i hyttan formas resultatet av långa förberedelser. Under en längre tidsperiod finns idéerna i konstnärens huvud, för att sedan utformas vidare i skisser och slutligen, i hyttans skarpa läge, likt Fenix, etableras i konkreta former med utstrålning. Stenarna, för att inte säga bumlingarna är hennes senaste tillägg – en utveckling vid sidan av mer klassiska droppformer och cylindrar.
Ann Wåhlström beskriver sina strandpromenader på Gotlands västkust där utblickarna är oändligt hav och horisont och där stränderna kantas av stenar. De flesta mjukt slipade av hav, väder och vind. Det är stränder där sjögräs och tång från havet har lagt sina små mattor och tillsammans med lavar också ger ljusgrå stenar skiftande karaktärer. Naturens eget camouflage för att smälta in eller signalera sin närvaro. De mjuka formerna inspirerar till kroppens rörelse. Ett hoppande från sten till sten som automatiskt framkallar sin egen koreografi.
Rörelser, cykloner, spiraler har länge varit ett tema i Ann Wåhlströms glaskonst, länge inneslutna i strikta rum; cylindrar och droppar. Hennes konsekventa uttryck följer en linje sedan de första debututställningarna i början av 1980-talet, i New York och i Stockholm. Själv beskriver hon det som en pågående ”evig lek med grundformer”. Därför fanns det en befrielse i studien av stenarna på stranden. Nya tankar föddes. I deras individuella och asymmetriska former finns en annan frihet. Det slumpartade inbjöd till att utvidga ett hittills förhållandevis geometriskt register. Hon lockades att ge sig ut i nya landskap parallellt med att fortsätta och fördjupa tidigare erfarenheter. Intryck som nu, i en backspegel utkristalliserar sig till olika upplevelser, hennes påverkan av den tidiga modernismen och konstruktivismen eller mötet med ett annat landskap på andra sidan jordklotet och den frånvarande pappan i Australien. Med begåvning för det visuella har flödet av bilder spelat en särskild roll. 1900-talets modernism, samtida konst och älskade barnböcker fortsätter att påtagligt finnas med i hennes referenser. Visst har ”Stenar” också avlägsna pendanger i Babar-böckerna och Tove Janssons Hur gick det sen. Med Murrini-tekniken borrar Ann sig också djupare in i dropparnas och cylindrarnas underliggande mellanskikt med intressanta resultat. Kärlen får nya dimensioner med mönster som märkligt påverkar formen, får det arketypiska att övergå till att bli individer. Färgerna är mer dämpade jämfört med tidigare kollektioner.
Kanske kan man associera det till att strandpromenaderna, med havets och himlens skiftande toner, har inspirerat till kunskaper och mognad som idag kan kopplas till ett hotat klimat. Trådar, gåsögon, ringar och textila referenser i de mönster som ger droppformer och cylindrar sina speciella auror. Ann Wåhlström, som så konsekvent har hållit sig till hårda material i sitt konstutövande och i sin formgivning beskriver närmast förvånad hur hon numera hittar inspiration i vävars konstruktioner och trådars tvinning. Och med perspektiv på en 40-årig verksamhet inser hon vilka referenser som är viktiga. Med det småländska glaset så nära under de första utbildningsåren på Glasskolan i Orrefors var det, enligt henne, en frihet att på sent 1970-tal upptäcka finskt glas. Glasbruket Notsjös dämpade men samtidigt starka färger och med skärpa i formerna, som till exempel konstnärerna Kaj Franck och Gunnel Nyman, skapade överrumplande förnyelse på 1940- och 50-talen, och några decennier framåt.
När nu Ann Wåhlström, i till exempel magnifika Rings II eller Stones VII ger dem tributer, så är det med fanfarer. Hennes glaskonst har i hög grad egna dimensioner, samtidigt som den utvidgar världar. I samlingen Stones och Vessels framkallas märkliga påminnelser om universums oändlighet, och om alla möjligheter som ännu inte har blivit formulerade. Gåtfulla mönster och frysta rörelser i glaset stimulerar tankar om slumpens betydelse för fantasi, medvetenhet och utveckling.
