När jag går om hörnet på Mäster Mikaels gata en förmiddag i maj, ekar koltrastens sång genom gränden och den lätta brisen bär med sig en doft av syren. Tänker på att än en gång få uppleva sensationen vår. För ett ögonblick tycks tiden stå still och naturen helt omärkt av allt som hotar den.
Genom en skev port, över en prunkande gård, en brant trappa upp i gårdshuset, har Ann Wåhlström sin ateljé. Ann har i sitt konstnärskap ofta tagit naturen till sig och låtit glaset frysa valda ögonblick ur den. Ibland mer abstraherat, ibland helt bildligt. I själva formspråket eller som dekorativt element. Den här morgonen är studion fylld av stora paket, insvepta i bubbelplast, alla märkta med små fotografier som avslöjar dess innehåll. De är nyanlända från USA, efter en intensiv arbetsperiod i den publika glashyttan i Museum of Glass i Tacoma utanför Seattle. Några nya objekt är uppackade och fyller nu hela rummet med solkatter och reflexer. I augusti skall de inleda höstsäsongen i utställningen Mirror på Galleri Glas i Stockholm.
Ann Wåhlström (AW) samtalade med Tom Hedqvist (TH) inför utställningen.
TH. Jag tycker mig ana att du fördjupat temat från din senaste utställning på Galleri Glas 2017.
AW. Ja, jag kände att jag inte var helt färdig med mitt tema. Om man som jag arbetar med konstglaset i perioder och med ett inarbetat team i USA, får det inte gå för lång tid mellan varven. Den första utställningen på det här temat var ju Lines hos Galleri Mårtenson & Persson 2016, som var tidiga med att släppa in konsthantverk. Nästa utställning, på Galleri Glas 2017, blev Stones and Vessels och var en utveckling därifrån. När jag nu återkommer med Mirror har jag låtit temat spegla sig själv och på så vis kunnat ta det ännu ett steg vidare.
TH. Hur går det till när du fördjupar ett tema?
AW. För mig är det nog magkänslan. Jag skissar ju inte kontinuerligt utan återvänder i perioder och ganska plötsligt, så har jag alltid gjort. Jag visste att jag ville gå vidare och stilisera uttrycket och har fortsatt att använda Canes och Murrini, de glasstavar och bitar av mosaik som i slutändan bildar själva mönstren. De tillverkas i förväg, med skisserna som utgångspunkt och jag placerar ut de olika kombinationerna till varje objekt innan de appliceras i det varma glaset.
Jag blir glad när jag ser resultatet växa fram på pipan och hur oändliga möjligheterna verkligen är.
TH. Berätta om ditt arbetsteam i USA.
AW. För mig har det varit helt avgörande att hitta fram till teamet i glashyttan vid Museum of Glass i Tacoma - Ben Cobb, Gabe Feenan, Sara Gilbert, Courtney Branam och Darin Denison. Och jag hade faktiskt samma tur att få jobba med ett bra team i Kosta. I Tacoma är var och en sin egen konstglasutövare, men brinner för att få ingå i ett team, där alla har sin särskilda roll för att allt skall fungera maximalt. Det är också ett sätt för dem att hålla sig igång tekniskt. I trakten kring Seattle har ju en hel glasregion vuxit upp som är lika kraftfull som den en gång var på Murano. Men så bjöd man också in mästare därifrån, som lärde ut mycket av sina kunskaper. Lino Tagliapietra, som blivit en förebild för alla, var bland de första som kom över redan 1979.
TH. Har du utvecklat tekniken den här omgången?
AW. Jag förlitar mig helt på teamet, hur de tolkar mina skisser och uppfattar vad som måste till för att nå fram till mina intentioner. Samtidigt som vi har en helt öppen dialog. Jag visste att jag ville gå vidare och blanda det grafiska uttrycket med ett mer organiskt. Allt är väldigt noggrant förberett in i minsta detalj. Arbetspassen är ju väldigt intensiva, så det gäller det för mig att vara hundraprocentigt fokuserad och på sekunden kunna bestämma när jag är nöjd. Vill det sig kan vi få fram upp till tio objekt per dag.
TH. Jag ser att du använt en ny grön kulör och dessutom silver. Hur har dina tankar gått när du skissat den här gången?
AW. Inför förra utställningen hade jag tittat en hel del på stenar och sjögräs i strandkanten på Gotland. Allt var grönt och vattenytans speglingar gav en känsla av silver, men då valde jag att inte använda det. Stenarna kom till då och är med nu också, men har vuxit i volym. Sen kom det gröna tillbaka under en promenad över mossan i skogen på Wanås. Och silvret från vattenbrynet på Gotland har jag också med mig. Ofta kan jag inspireras av själva tekniken och arbetet med teamet men vill helst släppa att jag faktiskt själv är utbildad i att blåsa glas. Mina skisser betyder också mer än man kanske anar. De är ju både till för att inspirera och vägleda teamet. De får dem i god tid innan vi skall börja jobba, och då är det en rejäl bunt - det passar mig att skissa fort och alltid vått-i-vått, precis som vi gjorde i Waldorfskolan, så högen växer snabbt. När jag sedan får se dem ta tredimensionell form sluts cirkeln.
TH. Du kom ju tidigt i kontakt med konstglaset och har aldrig släppt det, trots mängder av uppdrag för designindustrin. Hur gick det till?
AW. Jag gick en sex veckors kurs för Dale Chihuly på Pilchuck School redan sommaren 1979. Då låg studioglaset i USA i sin linda, och jag, som kom från glasskolan i Orrefors, såg ju att de andra deltagarna inte var så bra på att blåsa glas. Å andra sidan var de desto mer idérika och entusiastiska. Jag tror mötet med Dale var avgörande. Han bjöd in mig till RISD (Rhode Island School of Design) 1980, som specialelev under sex månader och har alltid varit generös och delat med sig under alla år. När jag och Larry (make Larry Jasse) bodde i New York jobbade vi ibland med honom och ingick i hans arbetsteam, det var både roligt och utvecklande. Under min tid på glasskolan praktiserade jag en tid hos Wilke Adolfsson i Stenhytta och lärde mig massor av honom. Under årens lopp har jag verkligen fått möta personer som blivit betydelsefulla för mig på olika sätt. Att regelbundet komma tillbaka till Pilchuck och trakten kring Seattle, där konstglaset nu är stort, har varit viktigt för kontinuiteten. Där råder ett generöst klimat. Man delar med sig av sitt tekniska kunnande och försöker inte hålla tillbaka som i Venedig, där man är mera hemlig. Jag tycker om att varva det fria med de kommersiella uppdragen, speciellt den småskaliga produktionen, men jag har också blivit ganska bra på att vara min egen uppdragsgivare.
TH. Det har dröjt länge innan vi fått en seriös scen för konstglas och det är först på senare år en del konstgallerier börjat gå över gränsen till det konsthantverkliga. Hur ser du, som har en så internationell utblick, på att ställa ut i Stockholm.
AW. För mig har det fungerat bra att kunna arbeta och utveckla mitt konstglas i USA och samtidigt få ställa ut i Stockholm. Det är trots allt tungrott att hitta gallerier utomlands. Därför är Galleri Glas ett efterlängtat tillskott. De renodlade konstgalleriernas uppvaknande är förstås också bra, men de är fortfarande ganska trevande och okunniga. Det var väl framför allt de internationella konstmässorna och auktionshusen som började blanda konst med design och konsthantverk. Här i Stockholm gör Örnsbergsauktionen ju en riktig pionjärinsats. Förhoppningsvis får vi se allt färre gränsdragningar framöver.
TH. Det har nästan gått fyrtio år sedan vi lärde känna varandra. Du var specialelev på Konstfack då och Paula Bartron och Bertil Vallien var verksamma där. Funderar du någonting på tiden och på hur den löper?
AW. När jag nyligen gjorde om min hemsida märkte jag plötsligt hur saker och ting föll på plats på ett sätt jag inte reflekterat över tidigare. Och att jag faktiskt kunde unna mig att få vara litet nöjd.
För tjugo år sen var jag ju allvarligt sjuk och är förstås tacksam över att jag kom igenom det och har kunnat fortsätta arbeta i två decennier. Ibland kan jag känna att jag kanske har varit litet lat. Men när jag ser tillbaka och får perspektiv på vad jag gjort under årens lopp, upplever jag att jag ju faktiskt har blivit en del av en formhistoria.
Tom Hedqvist
