Till glasets medelpunkt
Sedan renässansens början har vi oavbrutet sökt
En medelpunkt
Ett centrum, och i ljuset utav detta centrum
skulle sedan allt förklaras
…
Och nu inser vi till slut,
(En insikt som kommit långsamt)
att inget centrum finns
(Lars Gustafsson, En resa till jordens medelpunkt, 1966)
Jules Verne, det sena 1800-talets grand Voyageur; den store litteräre forskningsresenären som i sina oerhört populära böcker kastar sig som en cirkuskonstnär mellan det förflutna och det framtida, mellan vardagen och drömmerierna - honom ger Bertil Valliens glaskonst nuförtiden mig återkommande anledningar att återvända till.
Som nu, på Galleri Glas, med utställningen Ytspänning.
Tre titlar gav Verne ut hack i häl: Kapten Hatteras resa till Nordpolen, Till jordens medelpunkt och den profetiska Från jorden till månen (profetisk eftersom den utkom 100 år före Apollo XI:s månlandning 1969, även det en resa om tre män som skjuts upp i en rymdkapsel från Florida, USA).
Har Bertil Vallien läst Jules Verne?
Ja. Men, som han säger, när jag var”grabb och inte hade mycket annat för mig”. Tonåren är för övrigt en mycket vanlig period för science-fictionläsare.
Om Bertils unga liv drabbades på samma avgörande vis vet jag inte, men liksom den äventyrlige fransmannen, inbiten seglare precis som Bertil, i är han en nyfiken resenär och utforskare. Sedan tidernas början har han sysselsatt sig med farkoster och människor i mer eller mindre fiktiva och sönderfallna landskap. Med åren blir hans resor allt mörkare och dystopiska.
Valliens värld är förstås lika mycket inre geografier som fysiska landskapsterränger; lika mycket berättelser om mänskliga tillstånd som observationer i det konkreta rummet. Hans första sköra båtar i lera, tillkomna redan i slutet på 1950-talet, (pinnar och snören följde med) äger på något egendomligt sätt samma strapatsrikedom som senare års stora sandgjutna glasbåtar på flera meter. Ensam själ i bräcklig farkost, anslaget förblir det samma.
Utställningen på Galleri Glas förändrar inte mycket i mitt sätt att se på Bertil Valliens sedan många år världsberömda glaskonst men presentationen känns lättare. Här finns båten, huvudet, glasblock som innesluter dramatiska kompressioner av liv och död. På väggarna hänger ett antal rostiga plåtkvadrater med glasstavar. Fluorescerande ljus i skiftande färger från plåtarnas baksidor gör även dessa tavlor till en form av farkoster, lätt svävande några centimeter från väggen.
Vi talar om glaskonst som öppnar perspektiv in i glasmassans egen rymd och kemi men också in i dunkla sagoskildringar av apokalyptiskt slag. Den tyske konstnären Anselm Kiefers sönderbrända landskap och dennes fascination för material och fragment påminner mycket om Bertils temperament och sätt att arbeta. Kiefers enorma studios i en förort till Paris har samma råa opolerade industriella karaktär som Bertils arbetsplats vid bruket i Kosta.
Sedan modernismens födelse i slutet på 1800-talet har konstens yta versus konstens djup/innehåll varit föremål för evinnerliga diskussioner. Som utställningstitel är Ytspänning suverän. Få material är så upptagna av sin yta som glas. Själva glansen är i sig nog som uttryck i det att den speglar omvärldens hela spektra av färg och form. Men Bertil roar sig med att bokstavligen vända på steken. Han dödar glasets glans med ett slags grusig svart beläggning. Glansen blir istället innehållet, under den skrovliga huden. Bertil har berättat hur en av hans assistenter vid ett tillfälle råkade blanda ned hundra (100!) gånger för mycket kobolt i degeln.
-Avsikten var att fördjupa en blå färg, istället fick vi fram ett glas som såg ut som asfalt.
Det räckte för att glaset skulle bli svart som tjära; en ny rymd, ett nytt svart hål, öppnade sig för honom och hans aldrig avstannade resa in i glaset.
Den som sänker sin blick ned i Bertil Valliens skimrande glasvärldar förlorar sig lätt i en närmast viktlös svindel.
Ögat vandrar bland lösöret som hejdat sin flykt i glasmassans mörka rymd. Ett huvud (dekapiterad antik staty?) vilar på bottnen, en raserad trappa leder dit ned från ett sönderbränt landskap. Det finns något både sakligt vetenskapligt (science) och något fullständigt fabulerat (fiction) över glasblocket. Som dessutom genomkorsas av en stav eller ubåtsliknande farkost. Eller (för att tala Bibelspråk) en påle genom köttet svaghet?
För mig, som fortfarande i medelåldern då och då återvänder till Jules Vernes saga mot jordens medelpunkt, följer Bertil i den isländske vetenskapsmannen och alkemisten Arne Saknussemms spår. Han har slagit följe med professor Lidenbrock och dennes brorson Axel som tagit sig över havet till Island för att under några sommarmånader 1863 med avsikt att ta sig till jordklotets medelpunkt via Saknussemms efterlämnade kryptogram.
Spår. Ledtrådar. Rekognoceringar. En bokstav eller en färg (röd!) som skärper vårt behov/njutning av sammanhang; godtyckligt eller inte, men Bertils värld av frusna pusselbitar inspirerar honom ständigt till nya språng, nya försök att hitta berättandeformer som bara finns i glasets unika sätt att vara.
Men Bertils resa genom glasets alla smältpunkter är mer än så. Bertils glas vill absolut inte vara något annat än glas. Bertil Valliens glas illustrerar inte något annat på det där inställsamma viset som jag ibland irriterar mig på hos många samtida kollegor; minst av allt är hans objekt lättsmält konfektyr.
Bara glas kan nämligen uppträda såhär.
Ett ansikte som är ett landskap som är ett huvud som är ett stycke glas vars historia tycks uråldrig. Mitt i detta nedsläckta universum en vuxen människokropp i fosterställning.
För tjugo år sedan visade Bertil en utställning på William Traver Gallery i Seattle, glasblock som inspirerats av berättelsen om japanen Moro som i sin jakt på odödlighet påstods varit infrusen i ett isblock. Bertil, lika fascinerad av vatten som glas, plockade upp den (sanna eller påhittade?) historien och lät den leda honom vidare i sin egen resa.
Även om det vid en första anblick tycks råda en kaotisk slumpmässighet i hans block och kuber av liv, så är det ändå en känsla av enkel, nästan abstrakt, frid som stannar kvar.
Kontrasten mellan det genomskinligt glaset och det närmast ogenomträngliga skrovliga mörkret; Bertils fascination för glas har med åren fört honom bort från det publikvänligt dekorativa och in/ned i en dunkelt skimrande privatsfär. Han har blivit sin egen Saknussemm, sin egen utforskare. Sitt eget centrum.
Staffan Bengtsson
