VID STEGENS FOT
Patrik Grahams konst och dess villkor
”I mitt slut är min början.” T.S. Eliot
Var börjar konsten? Patrik Grahams skapande kretsar ofta kring människokroppen: det mest individuella och det mest universella vi har. Hans porträttmåleri i de gamla mästarnas anda handlar om trogen avbildning och färgens kraft. Hans skulpturer och kolteckningar följer däremot sitt eget brokiga mönster. De är som en rebellisk gest mot den klassiska skolningen. Att skapa handlar i detta fall om att bryta ner det man har lärt sig. Att ge sig ut i det okända och ändå naturliga. Att lekfullt trotsa det suveräna hantverkets gränser.
Under två veckor 2019 utförde Graham perfomanceföreställningar i en ruffig gallerilokal intill den berömda butiken Canal Plastics Center i New York. Två gånger om dagen klev han upp på en stege och släppte sina självporträtt i lera från olika höjder ner på golvet. Återstoden, de sargade, spruckna, deformerade skulpturhuvudena, fick torka. Några har bränts. Andra blev glaserade eller gjutna i brons. De senaste har fått ett nytt liv i glas.
Bakom alla de varierande resultaten, där varje form och färgskiftning är unik, vilar konstnärens nyfikenhet och en intensiv experimentlusta. De olika materialen med sina egna förutsättningar har betytt en metamorfos för de kraschade skulpturerna – en pånyttfödelse och förmågan att likt Fågel Fenix resa sig ur askan.
Performance är en konstform som finns medan den pågår. Det som sker inom konstnären själv just då är lika relevant som det som händer utanför. I en videoinspelning kan man följa hur Graham slungar ner sina verk mot marken. Koncentrationen är total. Han förbereder sig så som man förbereder sig på det oåterkalleliga. I den stund när avgrunden öppnas och gravitationskraften får göra sitt är Graham tvungen att skiljas från sig själv. Ögonblicket när den ursprungliga formen deformeras är som en poetisk metafor för livet och för hur snabbt det kan kollapsa om grunden rycks bort. Att störta samman och resa sig upp igen. Falla sju gånger och resa sig åtta … Det är också ett slags försoning med det egna jagets (och konstens) oförutsägbarhet. I denna performativa akt befinner sig Graham närmare Marina Abramovic´ och hennes utlämnande konst än Auguste Rodins klassiska, tänkande huvuden.
Patrik Grahams skulpturer växer fram ur det som han behärskar och planerar och det som han avsiktligt släpper kontrollen över. Konstens dramaturgi liknar här livets. Till en viss del kan vi driva oss framåt. Till syvende och sist är dock människan i högsta grad utsatt för det oförutsägbara. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman förträffligt formulerar det: ”Det är en fantastisk tillfällighet att man alls finns.”
I den mångfald av ansiktsuttryck som spontant uppstår när Grahams skulpturer har kraschat finns ingen förställning, posering eller skådespel. Det fina finns i det oväntade. Minspelen är lika autentiska som obekanta ansikten. Som ett skrik av en plötslig smärta, ett impulsivt skratt eller en instinktiv grimas. Kroppens deformationer uppenbarar något
komiskt, sorgligt, ömsint och vackert. I samma ansikte finns oräkneligt många andra. Man påminns kanske om clownen Auguste, som i Henry Millers briljanta kortroman Leendet vid stegens fot berättar om kreativitetens pris och lär oss att skratta åt oss själva.
Ibland blir den ursprungliga lerskulpturen så starkt förvandlad att även för konstnären själv blir de välbekanta ansiktsdragen ett okänt landskap, där jaget både förstärks och upphör. ”Man bär sitt ansikte som en gåta”, skriver fotografen Gisèle Freund. De som betraktar verken utan att veta vem de från början föreställer kommer att göra skepnaden till sin. Grahams skulpturer gestaltar nämligen människan som hon är: i ständigt vardande, i tillblivelse, i kampen mellan ordning och kaos, mellan bestämda lagar och en häpnadsväckande tillfällighet. De stämningar och känslor som väcks handlar om våra existentiella villkor. I vår värld, där det mesta är kartlagt men så lite bemästrat, är man fortfarande ett frågetecken för sig själv.
Det är kanske just därför som självporträtt är en sådan outtömligt rik och besynnerlig konstgenre. Motivet har genom seklen fått skiftande uttryck och ändå stått sig genom estetiska revolutioner. Vad är det med den egna kroppen som är så fängslande? Vad var det som drev Rembrandt, Dürer, Kahlo, Schjerfbeck, Munch och Giacometti att gång på gång återvända till sin egen fysionomi?
Den pragmatiska orsaken är förstås den omedelbara tillgången till sig själv. Men är det hela förklaringen? Vad är ett självporträtt och för vem? ”Jag kan inte skriva mig själv”, säger Roland Barthes. Kan man avbilda sig själv? Skapandet av självporträtt tycks inspireras av att man aldrig kan uppleva sig själv utifrån. Vi blir aldrig riktigt
synliga för oss själva, inte ens i en spegel. ”Vem är jag?”, frågar vi. Och konsten svarar omedelbart: ”du är en lösning på din egen hemlighet”.
Skulpturernas ”kroppslighet” rinner ner på pappret, när Graham översätter dem till suggestiva kolteckningar. De monokroma bakgrunderna i klassiskt vitt eller avantgardiskt rosa och blått undandrar sig en tolkning. Det krävs en teknisk skicklighet att behandla papprets skiftande gräng på rätt sätt. Kolspåren tycks vibrera över de skrovliga ytorna. Teckningarna med ljuset som kommer underifrån påminner om akvareller. Skulpturernas sprickor och skavanker förvandlas till rynkor och ärr.
Patrik Grahams verk förkroppsligar skapandets dilemma: att vara utanför och inuti sig själv. Konstnären måste främmandegöra (ett begrepp som de ryska formalisterna myntade) och fjärma sig från sig själv. Samtidigt handlar det om att söka sig inåt. Som Blaise Pascal skriver i sina Tankar: ”Men inne i detta allra minsta vill jag för dig öppna en ny avgrund.”
Varken skulpturerna eller kolteckningarna innehåller något som placerar dem i ett sammanhang. Här rinner tiden igenom kroppen som om tiden inte fanns. Patinan gör konsten äldre än den är. Den experimentella formen gör den tidlös och gåtfullt obestämd. Konstnären gör ett språng ur sig själv och ur sin egen tid. Det svunna och det framtida möts.
En text om konst befinner sig alltid i konstverkets skugga. Orden gäller egentligen något som knappast bör formuleras med ord. Det som gör Patrik Grahams konst fascinerande svårfångad är att den både är öppen och sluten, definierad och upplöst, viljestyrd och fri. Den rymmer både skapandets ljus och förödelsens mörker, skuggor av sorg och gnistor av lycka. Ur en och samma kärna uppstår här varje gång något nytt. Konstnären behåller inte vad han har upptäckt. Så snart han har skapat det får konstverket sitt eget liv.
Joanna Persman
