I Israel, strax söder om Haifa, ligger Michals och Noams bostad. I trädgården ligger hyttan. Via en skakig videouppkoppling får jag en stark förnimmelse av platsen, av miljön, växtligheten och färgerna. Platsen trycker sig på med kraften av den kultur som bokstavligt talat vilar i marken där hyttan står. I tusentals år har konst och konsthantverk skapats, tekniker förfinats och objekt sålts och packats här, för att spridas över världen. Objekt som är starka referenser fortfarande i vår tid. Michals och Noams hytta vilar på konsthantverkshistoria. Den ligger i öppen dager på deras bakgård och genomsyrar deras arbete.
Platsen präglas också av politisk och religiös densitet. Hur är det att bo och verka i en omgivning som är och har varit centrum för så stor mänsklig dramatik? En plats där rörligheten må vara begränsad, men där den kulturella energin närapå slår i taket?
I ett tidigare verk, ”Forbidden Lakes” skildrar Michal hur hon med hjälp av Google maps, reser till platser som hon på grund av den geopolitiska verkligheten annars är förbjuden att besöka. En lågmäld protest och ett sätt att trotsa begränsningarna.
Noam berättar om sin starka relation till den svenska glastraditionen och hur hyttkulturen i sig skapar en känsla av global tillhörighet.
Tillhörigheten finns även i samarbetet. Michal och Noam är ett par, men också kollegor. Med grunden i olika kunskapsfält har de länge stöttat varandra i arbetet. Samarbetet har växt fram. Tilltron till materialen, intresset för nya och gamla tekniker samt förmågan att vila i processen förenar dem.
På Galleri Glas möter vi deras första gemensamma glasutställning. När Michal och Noam beskriver sitt arbete inför utställningen är det i termer av hemkomst. Sökandet efter ett hemmahörande, efter en plats där kunskap och deltagande skänker förståelse för vem man är. En andlig plats, lika mycket som en materiell plats. Platsspecifik men inte nödvändigtvis i geografisk mening. Hantverket är epicentrum, kunskapen är mobil och hemkomsten ligger i utövandet, i mötet mellan tradition och görande.
Inför utställningen har Michal och Noam samarbetat med curatorn Sandra Weil. På plats i Israel har de tillsammans gjort urvalet av objekt. Sandra har sedan planerat utställningen i dialog med Michal och Noam. Glaset har placerats fritt i rummet. Exponeringen skapar ett ljusförhållande som påminner om hyttans, där släpljuset framkallar ytans texturer och ljuset bakifrån förhöjer objektens transparens och linjespel. Foton förmedlar tillsammans med material från blåsformarna den gemensamma arbetsprocessen och miljöns inverkan på det konstnärliga arbetet.
Utställningen bärs av fyra teman. Som noggrant utplacerade orienteringsstationer blir de guider för vår gemensamma vandring. De går att läsa som utkikspunkter eller materiella resonemang och beskriver ett flöde av impulser grundade i olika tillhörigheter; vi kan kalla dem platser, estetiska referenser, hantverksmetoder, historiska skeenden. De är kartnålarna, bomärkena, berättelserna och den snurrande kompassnålen.
I ”Canvas ; Amphorae”, utforskas den klassiska amforan. Michal syr ihop remsor av canvas till tuber, eller vasformer. Tuberna stoppas sedan hårt och gjuts av med gips. Textilens struktur blir kvar i blåsformens yta och överförs till glaset. Formen traderar amforan, men siluetten tecknar inte den tight klädda eller nakna kvinnokroppen. Mina tankar går snarare till den vinterskrudade 80-talsmannen. I gigantisk dunjacka med stora utanpåfickor och lågskor sågs han halka runt i snöslasket i min barndoms Göteborg. Ytorna glider från blankt till matt efter det starka trycket mot gipsformarna. Minnet av textilens sömmar och textur skapar mönster och riktning. I gråa och gula toner dansar amfororna uppåt i stillsamt humoristiska knyckar.
I arbetet ”Charcoal;Volumes” ges platsen och slumpen utrymme. Liksom i flera av Noams tidigare experimentella arbeten, ges blåsformen företräde som primär konstnärlig gest och glaset får spegla förloppet. Träspill och lösa virkesrester som hittats på bakgården runt Michals och Noams hytta fogas med skruvtvingar samman till blåsformar. När det heta glaset möter träets obearbetade kantighet uppstår en tvekamp som sätter spår i både form och glas. Motståndet ger glaset en yta som talar om våldsamma förlopp, om brand och om förkolnat trä. Resultatet traderar finsk modernistisk glaskonst och arvet efter formgivare som Tapio Wirkkala. Färgskalan går förutom i svart från bärnstensgult till grönblått, som färgskalan i antikens glasproduktion. Platsen är hyttan i Israel. Platsen är också alla andra hyttor.
”PLA ; Dates” är berättelsen om hur glaset inte bara utmanar platsen utan också tiden. Hantverkarens relation till materialet och till görandet är lika individuell som universell. I mötet med en liten antik glasflaska formad som en dadel, uppstod för Michal och Noam en direktkontakt med den 2000 år gamla glasblåsaren, som en gång plockat upp en dadel och blåst en replik. Utifrån en känsla av svindlande samhörighet med denne okände mästare, fick de impulsen att arbeta vidare på det millenie-gamla dadelkonceptet. Med hjälp av 3D scanner och printer har dadelflaskan förstorats och skrivits ut i PLA. Formar har sedan tillverkats och dadeln har blåsts till liv på nytt.
I ”Terra-Cotta;Pitchers” utforskas antikens högteknologiska hantverksmetoder utifrån den romerska kärltraditionen. Inte långt ifrån Michals och Noams hem ligger platsen där Ennion tros ha haft sin hytta under början av det första århundradet e.Kr., en av glashistoriens ekvilibrister och i dess rätta bemärkelse ”superstar”. Ennion är den första kända tillverkaren av dekorerat formblåst glas. Ca 50 objekt, märkta ”Ennion gjorde mig” i relief, är dokumenterade och återfinns i prominenta glassamlingar världen över. Ett fåtal av dessa är exklusiva karaffer, blåsta i fyrdelade formar med påklippta hänklar. Forskare hävdar att Ennion också var den första glasblåsaren att utveckla formar i terrakotta för att kunna skapa multiplar av bl.a. dryckeskärl. I sitt arbete traderar Michal och Noam Ennions arbete. Med 3D-printade terrakottaformar spårar de det formblåsta kärlets kulturella resa från antiken till samtiden och på samma gång fördjupar de den egna materiella förståelsen.
Genom upprepandet och görandet vecklas kartan ut. Traditionen erövras, utvecklas och praktiseras utan genvägar. Och när konsthantverkaren väl står där med sin kunskap, så begränsas materialets kommunikation varken av tid, plats eller politiska gränser. Kroppen och ögat känner, vet och förstår. Bekanta stigar ringlar sig fram genom okända landskap. Det är ”A sort of homecoming”.
Agneta Linton