Glaskonstens inneboende dramatik, med den både långsamma och snabba processen, ger Mattias Sternberg intressanta vidgade möjligheter. Med former sprungna ur en klassisk typologi, möten mellan glas, sten och stål utmanas han till experiment utanför sina tidigare professionella och rationella ramar. En annan frihet som ger honom rätten att underordna funktion och bekräfta skönhet. Att bejaka en kreativitet som spränger glaskonstens gränser genom att tillsammans med teamet i hyttan utveckla tekniker och försöka genomföra det omöjliga. Känslor och intuition är styrande parametrar. Med dem skapar Stenberg en samtida tidlöshet, genom att låta selektivt utvalda och disciplinerade former överraska i möten med olika strukturer, som i sin tur förstärks genom ljusets förmåga att göra upplevelsen mångfasetterad.
Stenberg var åtta år när han förfördes av glasets skönhet. Materialets förmåga att ha en kraft, uttryckt med tyngd eller skört som den tunnaste hinna. Då, i början av 1980-talet, gjorde hans norrländska familj en utflykt till det småländska glasriket. Där fanns upplevelsen av tillverkningens dramaturgi i hyttan, samspelet mellan blåsare, mästare och konstnär. Och hur en liten glasbit på pipan kunde blåsas och formas till en egen gestalt. Värmen och svalkan. Det fanns något i miljön som tilltalade Stenbergs ännu outredda behov av att förstå hur skönhet kan etableras. Ett embryo till den drift som senare i livet skulle leda till att han utbildade sig till arkitekt, formgivare och forskare. Den starka driften att utveckla sina estetiska preferenser. För omgivningen är Stenbergs behov av en slags exakthet i avskalad minimalism slående. Den finns som en genomgående linje i hans produktformgivning.
Första gången han gav sig på glaset var 2011, då han formgav Demi lamp för Design House, Stockholm. Formen - modellcylinder med liksidigt avrundad avslutning i båda ändar - ger associationer till en läkemedelskapsel. Kanske ett markerat avsked från ett tidigare liv inom medicinsk teknik?
Två år senare blev han kontaktad av Orrefors Kosta Boda AB och 2015 presenterades det första samarbetet: kollektionen Septum, en utveckling av klassisk italiensk incalmo-teknik.
Steget in i hyttan med knappt någon erfarenhet av hur det går till att blåsa glas var en utmaning. Han blev en duvunge bland raden namnkunniga och etablerade formgivare och konstnärer i gruppen formgivare inom glasbruken. För Stenberg blev utmaningen att vrida på gamla tekniker. Försöka lyckas med det som inte går. Moroten att uppnå resultat, bemästra etablerade hinder och göra det omöjliga möjligt. I serien Septum sammanfogas två distinkta delar med hetta. En teknik som ursprungligen utvecklades i Murano och som nu har anpassats och förädlats till de småländska förutsättningarna. Resultatet blir så elegant att för den utomstående betraktaren är det svårt att uppfatta annat än resultatets helhet.
I Stenbergs senare projekten är det framför allt möten mellan material och strukturer som är bärande teman. Skalan, bärande och buret har blivit mer poängterade. Stenberg kallar kollektionen som visas på Galleri Glas Compositions, och rummet, rymden kring gestalterna samt hans sparsmakade typologi är en del av sammansättningens helhet. Stenbergs kombination av material leder till egensinnig monumentalitet. En stark glasarkitektur i det lilla omfånget som i sina rena och avskalade former är tidlösa i tilltalet, och som anknyter till den tradition som den italienske arkitekten Carlo Scarpa inledde hos glasbruket Venini i Murano, Venedig på 1930-talet.