Några ord om Karin Alfredssons (1965) natur
Vårt umgänge med Naturen förändras snabbt. Från att ha varit det mest självklara av offentliga rum har Naturen, den ursprungliga, den som lever på sina egna villkor, blivit något av en exklusivitet och dröm på många sätt.
Karin Alfredssons stora fotografiska landskapsstudier påminner mig bland annat om detta.
Som en av få av oss, tar Alfredsson sig allra längst ut i det vilda landskapsrummet och återerövrar det. En skog, ett berg, ett hav. Elementära delar av vårt liv, i alla tider källor till både kontemplation och skönhetsupplevelser. Till skillnad från många andra kollegor exploaterar hon aldrig rummet för sina egna avsikters skull utan att noga med att lämna det precis lika orört som när hon kom.
Inledde hon sitt landskapsprojekt 2013? Så minns hon det. Då påbörjade hon resandet i svårtillgängliga nordliga terränger med bil och skidor och snöskoter. Eller bara till fots (möter man henne på Stockholms gator kommer hon alltid klivandes i kraftiga läderkängor) när andra medel inte står till buds.
För att försörja kameran med ström släpar hon ibland bilbatteriet på släde efter sig.
Jämtland. Lofoten. Nordpolen. Hennes fotografier kommer därifrån. Dit har hon kämpat sig med hela sin utrustning, oftast ensam, och där har hon slagit upp sitt tält och rest sitt stativ.
-Längst bort från allt, säger hon. Närmare mig själv.
Precision tänker jag ofta inför hennes bilder. Att vara på rätt plats vid rätt ögonblick med kamerahuset inställt på exakt det hörn av landskapet som rörelsen löper genom. Ett regn som faller eller ett snömoln som drar förbi. Eller bara ljuset som för ett försvinnande kort ögonblick passerar linsen.
Fotokonsten förändras. Fotografier från 2020 är nästan undantagslöst bearbetade vid computer. Det skruvas på exponeringar och färger och det ”penslas” med retuscher tills ett slags branschmässig perfektionism är uppnådd.
Karin Alfredsson är av gamla skolan. Hennes fotografiska bilder är en del av naturen och som sådan vill hon lämna fotografierna orörda, låta dem tala på eget mål, rent eller orent. Färgfotografier som i all sin nakna karghet vid en första anblick rent av kan se svartvita ut.
Det är knappt så man tror det när man står där och tittar och häpnar, men sådan är hennes konstnärliga etik.
Etik, ja.
Det är nästan så att hon inte vill berätta vad platserna hon heter har för namn.
-Namnen har ju vi hittat på. Innan vi fanns så fanns de här platserna ändå.
Ok.
Bara undantagslöst får därför fotografierna titlar. Vi får nöja oss med fjällsjö och berg. Hennes natur ska, som sagt, i den mån det låter sig göras, förbli orörd.
I ögat på en konstnär som Alfredsson befinner vi oss närmast i ett slags infernovandring. Naturen faller i bitar runt omkring oss. Verkligheten får vi varje morgon med morgontidningen: jordklotet har dragit på sig en djävulsk pyspunka som vi människor är skyldiga till. Därför säger vi KLIMAT numera lika ofta som vi förr sa NATUREN.
Kan hennes fotografier påverka detta? Kan en människas osvikliga kärlek till landskapet där hon är född (Jämtland) också få oss andra att se och därför känna större ansvar och vara beredda att förändra våra liv? Kan konstens skönhet göra oss till bättre människor!?
Mystiken finns där överallt. Svärtan i fjällsjön och svindeln kring bergen vid Lofoten. Vi betraktar och vi faller. -Helt naturligt.
Staffan Bengtsson
