Om konstutställningen Origins
Från Pietrasanta i Italien hämtade Michelangelo sin marmor, precis som Henry Moore och många konstnärer senare.
Till det vita marmorberget vid kusten i Toscana kom också Curie Adelswärd (född i Korea och kom till Sverige som 13-åring) mer eller mindre av en slump, och precis som mästarna före henne fångades hon av den världsberömda Carrran.
Nu får vi chans att se hennes skulpturer på Galleri Glas. Här visar hon 7 + 2 skulpturala porträtt, alla föreställande kvinnor. I en samtid närmast förhäxad av mobiltelefonens aldrig vilande ström av SELFIES kan hennes verk framstå som ett sätt att protestera mot tidens slängighet. Det är ansikten i vila men det vilar också något tankfullt över Eva, Grace och de andra.
Marmorstenen är bräcklig, den måste behandlas med största försiktighet. Minsta sprickbildning kan spräcka ett helt arbete. Men plötsligt kan också en skiftning i det vita tillföra en oväntad skönhet. Curie Adelsvärds ansikten har skulpterats med stor ömhet och precision vilket ger de unga kvinnorna en nästan gudomlig aura
-Jag hade ju tidigare arbetat enbart som konstnär med måleri i olja, men långsamt då också. Det tar tid att hitta skönheten, brukar jag säga. Så de här 50-kilosblocken i marmor passade mig perfekt. Det tar tid, men kanske får de också en längre livslängd?
Det kan förefalla otidsenligt att ta sig an marmorn på det här klassiska sättet i Selfie-porträttens tid, men Curie Adelswärds konstnärliga temperament, oavsett om det handlat om måleri eller skulptur, tycks trivas i den vita stenen. Liksom Michelangelo vet hon: den som inte har en stark tro på att bilden verkligen gömmer sig inne i stenen kommer ingenstans.
Staffan Bengtsson
