När varenda designer behäftade sin senaste pryl med berättelser som kunde varit hämtade ur Tusen och en natt blev det för mycket för mig och jag började se mig om efter föremål utan så mycket arv och historia i släptåg. En stol att sitta på helt enkelt, inte att konversera med.
Därför.
Därför är det så underbart med Ann Bonander Loofts stickningar. Här kommer en stickerska (ja, hon älskar att titulera sig Stickerskan, tror det påminner henne om Spetsknypplerskan, filmklassikern) med famnen full av stickningar som talar av egen kraft.
För konstintresserade och modemedvetna är Bonander redan ett namn. Hennes ”kreationer” har visats för publik på åtskilliga utställningar. Senast sågs hon på Art in Fashion på Sven-Harrys (2020) i Stockholm. Den som läser magasin som Damernas värld och Vogue kan möta hennes konstfulla stickningar.
När jag hälsar på Ann Bonander Looft i den lilla ateljén i hjärtat av Östermalm hamnar jag i en förtrollande fantasivärld som visar sig vara omöjlig att värja sig från. Ingenting liknar något jag sett förut. Från taket, på väggarna, i högar på stolar och bord, över axlarna på dockor - överallt stickningar som både är plagg och skulpturer och något helt eget, nästan som väsen.
Vi sitter mitt emot varandra vid Anns mycket lilla och mycket överbelamrade arbetsbord. Ann stickar och pratar med samma milda flow.
Kärlek till stickorna är en daglig kärlek som började tidigt. Som 11-åring stickade hon hemma i Värmland, påhejad av sin mamma, en första tröja. Kornblå!
Hon pratar om sitt tidiga intresse för mode, sina oräkneliga år inom teatern där hon bland annat uppmärksammats för sina kostymer till Lars Noréns internationella uppsättningar, och hon tillhör generationen av kvinnor som fascinerades av nyligen bortgångna ikonen Vivienne Westwoods mod i skapandet.
-Jag kan också vara hänsynslös! Som Westwood, som inspirerade mig tidigt. Jag vet ju aldrig vart stickningen tar mig eftersom jag aldrig arbetar efter mönster.
Stickorna i hennes händer rör sig oavbrutet, som om de befann sig i dialog, mitt i ett engagerat prat med varandra.
-Det är något med själva upprepningen när jag stickar som tilltalar mig, säger hon medan stickorna pratar på i hennes händer. Det påminner mig om yoga och meditation. Det finns en fördjupning i upprepningen, tror jag. Ja, så är det nog.
För att nysta upp ämnet en smula läste jag den nyutkomna tankeboken Det blå garnet av finlandssvenska Karin Erlandsson (Schildts & Söderströms). Här knyts trådar samman från alla möjliga håll i kulturhistorien. Att Sylvia Plath och Gunnar Ekelöf och Malin på Saltkråkan var lika hängivna stickningen som min egen mamma och hennes väninnor i stickjuntan, visste jag föga om.
Stickning är en ”teknik, en tradition och ett språk” står det på en sida i den lilla volymen och på nästa sida ”om vi stickerskor har något gemensamt är det, vid sidan av tålamodet, förmågan att lösa problem vartefter de kommer.”
Det är något gränslöst över hur dessa garntrådar löper.
Ett nystan kan leda en vart som helst.
Ann säger att ”varje maska är en bokstav” och så pågår det, stickandet, samtalandet.
Detta är berättarkonst på riktigt. Berättelser som fått ta tid och hunnit mogna och ligga till sig. Det är berättelser om form och färg och känsla och det är garnet som talar - stickerskans roll är som sändebudet, en mellanhand. Kan jag beskriva det så utan att förringa?
Ann lyfter fram ett tungt plagg, en lång svart kappa/rock (den står nästan av sig själv som en rustning) som tagit henne bortåt 200 timmar att få klar. En tröja på beställning har tagit 80 timmar. Klart jag tänker på Sheherazad igen. A never ending story.
Så pausar hon det gula nystanet.
-Ibland tänker jag att jag borde ha olja på händerna, mot det torra garnet.
Såklart. Men hur skulle det gå? Hon berättar att hon en gång använt rå fet fårull, bara rensat ur lite gräs och löv innan hon lät tråden löpa. Urkund, tänker jag. Så långt från maskinernas massproduktion som vi kan komma.
Så tar hon upp arbetet igen.
För varje maska Ann knyter, för varje ord hon säger, skymtar även jag lite mer av den här urgamla konsten att skapa kläder och trygghet och skön konst.
Erlandsson påstår att garnets bästa egenskap är dess FÖLJSAMHET, att tråden löper lyhört, villigt i stickerskans händer.
I julhelgen såg jag tv-serien Äntligen! på SVT. Lorrygängets comeback. Mycket underhållande, full av vuxna människor med rynkor i ansiktet och lite trögt fotarbete. Plötsligt gjorde Lena Endre entré, i en fotsid stickad svart kappa. Den hade Ann skapat, berättar hon nu, medan stickorna hoppar upp och ned på andra sidan arbetsbordet.
Trots att Ann Bonander Looft har åtskilliga utställningar bakom sig är hon oerhört entusiastisk inför utställningen på Galleri Glas. Det är som om hon nu ska komma ut på allvar, med hela sin unika oeuvre. Plagg som är konst som är plagg som är något tredje, som vi själva får sätta namn på.
Och tråden fortsätta rinna mellan hennes fingrar och den är så följsam och smidig och kan förvandla sig till precis vad som helst. Den kvaliteten tycks genomsyra allt som Ann lämnar ifrån sig.
Förutom dessa fascinerande ”klädesplagg” visar Ann också broderier med kluriga budskap och några rent skulpturala objekt som liksom följt med stickornas lust att skapa och, inte minst, förvåna.
Staffan Bengtsson
TV-producent, författare
Länk till Astist Talk med Lena Endre:
