1974 öppnade jag Stockholms första studioglashytta i en1700-tals fastighet på Bjurholmsgatan på Södermalm.
Jag tillhör studioglasets pionjärer och tillsammans med Åsa Brandt var vi under 70-talet en del av den internationella studioglasrörelsen
som startade på 60-talet i USA och spred sig till Europa via Rietveld Akademien i Amsterdam och Royal College of Art i London.
Konstfack i Stockholm saknade glashytta och utbildningen var helt inriktad på formgivning. Den svenska glasindustrin var blomstrande.
Ugnen var liten och jag smälte krossglas från ett bruk, kvalitén var växlande men det var oväsentligt, glädjen att själv hålla i pipan var magisk. Bristande teknik men mycket fantasi präglade det tidiga glaset. Jag jobbade helt själv i hyttan.
Idag nästan 50 år senare tycker jag fortfarande att glaset är magiskt.
Ugnen är lite större och med ålderns rätt måste jag ta in hjälp för att
orka men dagar då jag blåser själv känner jag fortfarande samma barnsliga glädje och förundran.
Det har med åren blivit kortare blåsperioder och mer planglas. Men hjärtat i min verksamhet är det blåsta glaset format för hand till kärl eller planglas.
Jag vill fånga det sensuella med skimrande färger men också skapa en mystisk känsla genom att använda gamla speglings tekniker.
Naturen är ständigt närvarande
Tekniken:
Jag börjar med att blåsa färgade cylindrar som jag sedan i kallt tillstånd sågar av botten på samt skär ut en ungefär 10 cm bred sektion från topp till botten. Cylindern placeras på en plan preparerat keramisk platta och hettas långsamt upp till 750°C då den s.a.s. vecklar ut sig till en plan skiva. Ett tidigt sätt att tillverka fönsterglas och kallas cylinder metoden.
Motiven är botaniska och zoologiska illustrationer huvudsakligen från 1700-talet som screentrycks på en tunn plastfilm som sedan överförs på glaset och bränns in i ytan vid ca 800°C. Slutligen appliceras ett tunt spegel skikt på baksidan.