ANGELDUST

17 JANUARI – 10 MARS
INGALENA KLENELL


DET GÅR EN TRÅD
Du befinner dig i en skog. Och om denna skog är ett liv. Och detta liv är ett samtal. Och detta samtal är av glas. Och glaset är en text. Och texten är helig. Och det heliga är en myt. Och myten är verklig. Och verkligheten är ett rum. Och du står i detta rum. Och tänker på en skog, och på sjön som heter Fryken, och du hör någon sjunga? Och vad är det du ser? Om du blundar? Tråden genom tid, genom landskap, över isen, till rummet med mormor, till vävstolen, virknålen, stickorna, fingrarna, mönstret som träder fram och samtalet som är tyst som en text av glas. Och hur ska allt detta forslas? Hur ska det förvaras? I ett skåp?Det står ett skåp i rummet. Ett linneskåp och skåpet ska överleva och mormor vet var skåpet ska stå och skåpet är mors och skåpet är ditt och vad ska du göra med skåpet? Skåpet kan inte stå där det ska stå. Och ingenting är ett pussel, men någonting måste stämma. Och detta är ditt arv. Och du har dina händer. Och du får för dig att öppna skåpet, klippa sönder och knyta ihop: Omtolka skogen, återskapa väven. Ingenting går jämt upp, men någonting ska bli till.

Till vilken nytta. Vad är det som ska begripas? Och vad är nöd och vad är nödvändigt? Vem behöver brodyr, spets, handvävda lakan? Vem har tid med dessa trådar? Ett inte så omsusat ögonblick i historien är när en mormors handvävda lakan blir överflödiga. När hantverket inte längre vilar på behov utan förpassas till kuriosa? En identitetskris hos hantverkaren som måste bli skapare, som måste skapa för skapandets skull. Som måste inse att lakanen på Konsum är billigare och kan inhandlas på några minuter.

Och händerna hamnar i knät, som frågetecken. Vad med kunnandet? Ska det upphöra? Barnbarnet bredvid vill lära sig sticka, och det är som ett samtal, eller mer som något skrivet. Färdighet som fäster i något färdigt. En dubbelsidig grytlapp med krusad spets är en present. En present är en närvaro, det hör du på ordet. Och ordet har ett ursprung och texten är en väv och vävstolen står i rummet och du går ut ur rummet och reser över haven och du är ensam och du är inte ensam och landskapet är en scenografi och teatern är en berättelse och berättelsen finns i skogen och av träden blir papper och pappa har butik och i butiken står färgerna och pigmenten gör världen och det regnar på ängen och allt flyter ut och vem stryker med och vad överlever? Slumpen drabbar bara den som är väl förberedd.

ANGELDUST
Var börjar Ingalena Klenells utställning på Galleri Glas på Nybrogatan i januari 2019? Var börjar varje enskilt föremål? Eller är det snarare så att föremålen är slutet på en oändligt lång kedja tillbaka till en begynnelse bortom konstnär och betraktare, en begynnelse vi inte kan peka ut som vare sig ort eller datum? Föremålen är här nu. Närvarande genom otaliga trådar sammanvävda. Och det vi ser är högst konkret. Handarbetat. Genomvärmt. Men är det abstrakt eller figurativt? Tavla eller skulptur? När och var blir bilden form? När och var övergår det jag skriver i det du läser? Och kan dessa gränser bilda egna platser? Mellanrum.

Låt oss dra i en av trådarna. Till exempel den om Ingalena Klenells vistelse på residencyt Museo del Vidrio i Bogota där det inte finns någon glasverkstad, men som inspirerade till flera av föremålen vilka senare tillverkades på Musem of Glass i Tacoma utanför Seattle i USA under hennes andra recidency där.

Det guldrika Colombia är ett land som rymmer extrema ytterligheter. Våld och drogkultur möter landskapets berusande skönhet. Uråldrig schamanism och dödskult möter kolonial skövling och missionerande kristendom. Hemlöshet och fattigdom möter jakten på El Dorado. Ju större tillgångar desto mer kan gå förlorat. Ju större skatt desto desperatare jakt.

Människan kämpar tålmodigt för jämlikhet och fred och krigar samtidigt besinningslöst för att erövra makt. Historien upprepar sig och är ändå aldrig samma. Det är lätt att bli misantrop och dystopisk, för att inte säga apatisk. Hur är det möjligt att göra motstånd utan att hemfalla åt ideologisk självrättfärdighet? Paradoxen och motsägelsen tycks vara människans livsluft, något som inte sällan manifesteras i själva språket, i ordens ursprung. För går vi till etymologin är det ofta så att ett och samma ord bär vitt skilda betydelser, ja, raka motsatser i sina rötter. Ta ett ord som gäst, som på nutidssvenska har en respektfull klang av välkommen. Följer vi ordet i latinska och germanska rötter hamnar vi bland spöken (gast) och på sjukhus, (hospitality), vilket i sin tur leder vidare till hostel och den djärva vändningen till hostility, det vill säga fientlighet. Ett annat ord är det grekiska ordet farmakon som brukar översättas med drog eller medicin (pharmacy- drugstore) och som bär två diametralt olika betydelser: botemedel och gift.

Angeldust är det änglaglittrande namnet för en hallucinerande drog som knappast kan tillskrivas några medicinska kvaliteter men som i likhet med alla droger erbjuder ett tillstånd som antingen är granne med Gud eller gifter sig med Döden. Var och när övergår det sköna i det farliga och passionen i lidandet? Hur kan ruiner vara vackra? Brottytor och sönderfall skapa vitalitet? Eros och Thanatos slutar aldrig dansa. Alla skapelseberättelser bär ett snitt, en dualitet, ett paradoxalt moment. Hur, i ett politiskt-medialt landskap 2019, ska vi reda ut vem som är god och vem som är ond, var vår identitet börjar och slutar. Utställningen Angeldust rör vid denna gräns, eller snarare gråzon, för att inte säga frizon i vilken erotiken och konsten hemlöst hör hemma. Kanske kan man tänka på den som just ett slags farmakon.

Som det står i sången: The crack is where the light gets in.
Vad är det för rum vi träder in i? Ett rum utan träd. Med musselslutna guldsäckar av glas. Det är som om löven har blåst av, som om köttet och pälsen försvunnit från djuret och bara stamtrådarna och skeletten är kvar, tillvarons innersta ben, eller tecknen i sig, textens egen flätning, bortom betydelse och symbolik.

Men hör, änglatrumpeterna spelar! Emblemen ramar in, narcissusytan blänker i glaset, det doftar från en barndom. En orm är ett rep, är en snara, eller snarare en flykt? En metamorfos på rymmen. Ett sökande efter guldet i glaset i myten om det åtråvärda, om begäret, om lusten att dö. Berätta för mig varför geväret är av glas? Berätta för mig om förvandlingen. Är Gregor Samsa en skalbagge eller en författare eller ett nystan av glas?

I Angeldust är enskildheterna inte i första hand tillägnade helheten. De arkitektoniska anspråken, själva byggandet, som ofta varit centralt i Ingalena Klenells tidigare utställningar har fallit isär och skapar med varje föremål i egen rätt en särartad spänning i rummet. Det pågår något slags urbanisering, en dekonstruktion, en stad oförenlig med naturens holistiska kretslopp. Paradisäpplet är för länge sedan uppätet. Föremålen ropar efter tolkning, bilden är inte klar, bokstäverna har inte fogat sig i smidig syntax. Lusten att skapa något vackert och beboligt har fått stå tillbaka för ett polyfont och eklektiskt tryck. Vem vet om inte en jätte eller en fruktansvärd ärkeängel någonstans bland bergen snart vandrar in i vårt galleri och trampar på insekterna, på blommorna på det förfärliga människosläktet som inte vet att hålla ordning på gott och ont, på drog och medicin, på fult och fint.

Sara Mannheimer

INGALENA KLENELL

NYBROGATAN 34
ÖPPETTIDER: TIS-TORS 12-18, FRE 12-17, LÖR-SÖN 12-16
INFO@GALLERIGLAS.SE +46 70 823 11 87